Debatt


Gunnar Olofsson • Ordförande Göteborgs Palestinagrupp
Fria Tidningen

Israel tar över allt mer av Palestina

Sextio år har nu förflutit sedan den palestinska katastrofen – al-Nakba – men den etniska rensningen av Palestina fortsätter även i dag, om än med mindre brutala metoder än 1948, skriver Gunnar Olofsson. Han menar att om inget görs kommer vi snart att få se en etniskt rensad judisk stat i hela Palestina.

Den 29 november 1947 beslutade FN att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en palestinsk stat. Den immigrerade judiska befolkningsgruppen, med totalt en tredjedel av befolkningen, tilldelades 56 procent av territoriet, medan den palestinska befolkningsmajoriteten fick 42 procent. Jerusalem skulle förbli under internationell kontroll.

Direkt efter delningsplanen iscensatte välorganiserade och beväpnade judiska kommandostyrkor en kampanj med fördrivning av så många palestinier som möjligt, både från den blivande judiska statens territorium och från områden tänkta att ingå i den palestinska staten. När Israel utropades i maj 1948 skedde detta på 78 procent av Palestinas territorium. Till sist hade närmare 800 000 palestinier drivits iväg från hem och egendom, 531 byar utplånats och 11 stadsdelar tömts på sina invånare.

Den etniska rensningen av Palestina har i årtionden effektivt förtigits. Typiskt nog är det nu två israeliska historiker, Benny Morris och Ilan Pappe, som genom studier av en mängd dokument kunnat kartlägga omfattningen av detta brott mot det palestinska folket. Men medan Morris menar att fördrivningen i stort sett var nödvändig för etablerandet av den judiska staten – och möjligen borde ha genomförts mer konsekvent! – anser Pappe att vi här står inför ett gigantiskt brott mot mänskligheten, för vilket ingen ännu har fått bära något ansvar.

Arkitekten bakom fördrivningen av palestinierna var Israels legendariske landsfader och förste premiärminister, David Ben-Gurion. Medan de mest extrema hade argumenterat för ett fullständigt övertagande av Palestina, tyckte Ben-Gurion att en ”reducerad” stat på drygt 80 procent av territoriet kunde räcka för förverkligandet av den sionistiska drömmen. Utåt, mot omvärlden, vädjade man samtidigt till den brittiska regeringen att, mot bakgrund av de hemska judeutrotningarna i Tyskland, ”ge oss oberoende, om också bara på en liten del av Palestina”.

David Ben-Gurion insåg att judarna, som genom markköp bara lyckats tillskansa sig en bråkdel (sex procent) av Palestinas jord, inte skulle kunna uppnå sina mål med lagliga medel. Det behövdes andra, och starkare, påtryckningar. Med ”Plan Dalet”, antagen av det sionistiska ledarskapet den 10 mars 1948, följde en detaljerad beskrivning av de metoder som skulle användas av de militära enheterna: storskaliga trakasserier, bakhåll och bombardemang av byar och befolkningscentra, brandskattning av bostäder och lös och fast egendom, fördrivning och slutligen minering av ruinerna för att hindra de fördrivna att återvända.

Det typiska förfarandet var att storma en by och ge invånarna en kort stund, om någon alls, att samla ihop några få tillhörigheter och bege sig till fots, utan mat eller dryck, österut mot den jordanska öknen. Ibland plockades några, oftast manliga, palestinier ut, anklagades för olika brott och avrättades. Städer som Haifa och Jaffa rensades på sin arabiska befolkning. I Haifa fördrevs närmare 75 000 palestinier, de flesta ut i havet på en och samma dag. Överlevande har berättat hur ”män trampade på sina vänner och kvinnor på sina barn. Båtarna i hamnen fylldes snart med levande last. De blev förfärande överfyllda. Många välte och sjönk med alla sina passagerare”.

På en del platser genomfördes regelrätta massakrer på den palestinska befolkningen, den mest kända i byn Deir Yassin väster om Jerusalem och den kanske värsta i Dawaymeh mellan Beersheba och Hebron där omkring 455 människor mördades. De judiska soldater som deltog i denna massaker rapporterade om spädbarn som fick skallarna inslagna, kvinnor som våldtogs eller brändes inne levande i husen, och män som stacks ihjäl.

Även arabiska stadsdelar i Jerusalem rensades, och efter ett besök i staden den 7 februari 1948 skriver Ben-Gurion förtjust i sin dagbok: ”Då jag nu kommer till Jerusalem känner jag att jag är i en judisk stad... Ända sedan Jerusalem förstördes av romarna har staden inte varit så judisk som den är nu. I många arabiska stadsdelar i väster hittar man inte en enda arab”.

Övergreppen mot palestinierna skedde mot en i stort sett obeväpnad och försvarslös befolkning, och ibland mitt framför ögonen på FN:s observatörer, som oftast valde att titta bort. Sextio år har nu förflutit sedan den palestinska katastrofen – al-Nakba – men den etniska rensningen av Palestina fortsätter även i dag, om än med mindre brutala metoder än 1948. De 22 procent av Palestina som återstår är i praktiken ockuperade av Israel som med stängsel, murar och avspärrningar, samt över 450 000 inflyttade illegala bosättare, nu långsamt men obönhörligt tränger bort palestinierna från de sista resterna av den mark deras förfäder odlat i generationer. Möjligen kommer man att, som i Gaza, lämna kvar smärre reservat, bantustans, för den palestinska befolkningen att ”utveckla” sin palestinska identitet på, men någon palestinsk stat är det hur som helst inte längre fråga om.

Om ingenting görs – och mycket talar för detta – kommer vi inom inte alltför många år att få bevittna förverkligandet av David Ben-Gurions och sionisternas dröm, tillika FN-stadgans och de mänskliga rättigheternas mardröm, om en etniskt helt rensad, judisk, stat i hela Palestina.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria