Jag är lite stressad. Elen stängs av om fem dagar, säger Daniel Andersson Boe innan jag hunnit ta av mig skorna. Han sitter och skissar på två teckningar som ska betala elräkningen – teckningar han sålt till ett företag som ska trycka dem på undersidan av skidor och snowboards.

– Vill du ha te?

Daniel lever i ett färgsprakande virrvarr, ett kaos av symboler som tillsammans bildar en levande helhet på dukarna i den ljusa loftlägenheten. Högst upp i huset på Vegagatan i Göteborg, i en liten etta med snedtak och fantastisk utsikt bor och arbetar Daniel. En lägenhet som är fullkomligt belamrad med konst. Målningar hänger på väggarna och står staplade på varandra. Tomma dukar och stafflin, teckningar, högar med block och skisser. Pennor i tusch, kol och akryl, penslar och färgtuber och burkar. Och så färgstänk på det ljusa trägolvet. Färgstänk i all världens färger och mitt i kaoset Daniel – en 34-åring vars liv består av detta.

Vi sätter oss vid köksbordet. Teet kokar över.

– Jag lägger ner all tid på konsten, säger Daniel. När man tar kreativitet till en riktigt hög nivå tenderar det att bli småpatologiskt. När du går in i det tillräckligt djupt kan du inte riktigt sluta.

Block och pennor har han alltid med sig. De åker upp när han fikar, är ute på krogen, när han står i köer eller åker spårvagn. Var som helst och när som helst.

– Det är bara tur att den här tvångsmässigheten resulterar i något, säger han.

Sedan vi satte oss i köket har Daniel haft en cigarett mellan fingrarna eller haft den vilande mot askkoppen. Men den har inte varit tänd. Daniel tar fram en teckning från högen på köksbordet. En svartvit teckning som skildrar ett ändlöst äventyr av sammanfogade figurer, symboler och mönster som växer ur varandra och tillsammans bildar en kropp som blir till en ny när man vänder på arket. Han tänder cigaretten och berättar att det är Guernica 2, döpt efter Picassos målning som återger nazisternas bombning av den spanska staden Guernica. Fast den kan lika gärna bli Guernica 3, 4 eller 5 – teckningen förändras efter varje ny sittning.

– Där har du tv-ankare som berättar hur det är och där har du lite folk som hoppar ur World Trade Center tornet. Där har du lite kanoner, lite konsekvenser och reaktioner på hela grejen. Någonstans är det en känsla, att det inte är så bra det här som händer, säger han.

När Daniel målar har han ingen plan, det är bara att köra på. Det finns ingen skiss eller idé utan han låter bara allt komma.

– Ibland får jag fram grejer som jag inte riktigt förstår vad det handlar om i stunden jag målar, men om två, tre veckor börjar jag se vad det är. Och då inser jag att jag visste vad det var jag ville få ur mig bara att jag inte kunde formulera det just då.

Cigaretten har slocknat. Daniel reser sig upp för att fylla på sitt te, hans mörkblå t-shirt är ut och in och hans jeans stänkta med färg. Medan han rör om i teet med en smal pensel berättar han hur han brukar gå tillbaka till sina målningar för att se vad som pågick i hans liv just då, som en slags bildterapeutisk metod.

– Konsten är dagböcker. Allt det här är dagböcker, säger Daniel och gör en svepande gest över köket. Han pekar på en tavla som står lutad mot kylskåpet, den föreställer en ensam man med ett förbryllat uttryck som är omringad av svärta.

– Det där till exempel, det var ingen bra dag.

Daniel hämtar fler målningar och förklarar deras uppkomst. Han berättar engagerat, ärligt och rakt. En av dem är resultatet av ett samarbete mellan honom och två andra konstnärer.

– Vi jobbar på massa olika sätt, ibland kör vi rundpingisvarianten helt enkelt, säger Daniel.

Alla tre målar på en och samma duk, fast i olika intervaller och över en längre period. Daniel är öppen för samarbeten och gör det ofta, det enda problemet som uppstår är att någon måste bestämma när målningen är klar och ofta går åsikterna isär.

– Vi har haft ett system där någon får stänga målningen när den är klar. Och då fortsätter man inte på den. Men jag har upplevt att jag gärna vill ha en förklaring till varför den är klar. Jag vill inte släppa den förrän den är klar i mitt eget huvud, så där har vi allt haft lite issues.

Han förklarar att i de lägena är det viktigt att ha sin egen duk vid sidan av där man själv får utveckla de idéer man inte får igenom vid ett samarbete.

Daniel utmärker sig på konstscenen genom sin starka vilja att få ut konsten dit människor är och inspirera andra till att måla. Han tycker att konst ska vara till för alla och inte bara för de vana galleribesökarna. Det är viktigt för honom att komma ifrån den standardiserade utställningsformen och han bjuder gärna in besökarna att måla.

– En utställning ska vara något minnesvärt, något man velat vara med om, säger han.

Han vill skapa en situation där det uppstår en relation mellan konstnären och besökarna. Att fylla galleriet med tomma dukar och organisera vagnar med färg för att sedan ha en gruppmålning är ett bra sätt att få människor att släppa taget.

– Det här är inte guld, säger Daniel medan han bläddrar bland tavlorna som står lutade mot kylskåpet.

Under gruppmålningar kan det vara svårt att få igång människor i början och i perioder är vissa ganska skräckslagna. Daniel tar på sig en pedagogisk roll, försöker pusha folk och hjälpa dem lite på traven. Helvita dukar brukar inte fungera så bra, berättar han. Man får dra några streck eller måla lite på dem först för att få folk att våga. Och efter ett tag så släpper det.

Han tar fram en tavla som var hans egen målning från början, ett original som hängde i en utställning som han sedan lät besökarna måla på. Han pekar på saker som folk målat dit – en blomma, ett streckmönster, figurer och siffror. Daniel vill jobba mer för att göra konsten tillgänglig.

– Det viktiga är att människor inspireras. Att man sprider den där lilla grejen att – här, ta med dig dem här, säger han och skopar upp ett gäng pennor från bordet och räcker dem mot mig, ta med dem här och fortsätt hemma.

Daniel går ut från köket till datorn för att byta låt, han mumlar något om hur fruktansvärd den som spelas är. I handen har den pensel han använt för att röra om i teet, nu fungerar den som substitut för cigaretten som ligger i askkoppen. När han kommer tillbaka rullar han en ny och berättar om svårigheterna som hans konstnärskap medför. Vi är tillbaka där vi började.

– Det är svårt att vara konstnär. Det finns en viss skapad sjukdom i det nästan, håller du på med det hela tiden är det enda du gör. Man skulle ha en vis fördel i att ha en ateljé, att man inte nödvändigtvis bor i sin ateljé som det är här, säger han.

Daniel kan aldrig separera sig från eller skaka av sig målandet. Han inspireras av allt och slås ständigt av intryck som måste omformuleras på duk. Det är svårt att trycka på paus.

– Jag kan inte klämma in ett konstnärskap som en parantes, då har det en tendens att bli en hobby, säger han.

Vad som pågår i den färgstänkta ettan på Vegagatan är då rakt ingen hobbyverksamhet. Daniel målar både för att det en sorts release och ett slags tvång.

– Jag sysslar med konsten för att jag måste. För att jag mår bra av det. Och för att jag helt enkelt inte kan ha kvar allt i huvudet.