Visst är det självklart att värna om miljön. Det är kanske inte så många som skulle säga något annat, men miljön är inte det viktigaste, tycker de flesta. Kunskap och åter kunskap säger de rättrådiga. Vi måste informera folk om betydelsen av miljön och om de olika steg som kan tas. Säger de. Låt mig konstatera att det finns hur mycken erbjuden kunskap som helst och massvis med information att tillgå. Det vårt kollektiv lider av är en stor brist på vilja att ta till sig eller att använda sig av den kunskapen.
Frågan är vad som ska få oss att göra något av kunskapen. För att förstå det behöver vi diskutera vilka krafter som driver dem som faktiskt beter sig hyfsat i relation till miljön. Jag vill spalta upp den mångfald av motiv som förekommer i tre huvudkategorier.

Först har vi vinstintresset. Säg att du satsar på pellets för att din värme blir billigare. Eller investerar i ett vindkraftverk för att få en bra avkastning. Men att på detta sätt tänka på kortsiktiga vinster skapar problem, för det kan många gånger vara väldans lönsamt, kanske rentav gratis, att ta en ändlig resurs ur jorden eller dess natur utan att bry sig om de långsiktiga konsekvenserna. Ekonomiska styrmedel kan hjälpa en del, men de förslår inte ända fram, då vinstintresset ju också är vårt samhällets ekonomiska grund.

Sedan har vi skräcken. Ju fler naturkatastrofer vi kan förvänta oss som följd av vårt beteende, desto mer borde vi - skulle man kunna tro - avstå från rovdriften. Men det stämmer inte. Dels verkar vi inte riktigt bry oss. Naturkatastrofer händer ju, fast långt bort. Trots att miljontals människor lider stor nöd av dem, trots att naturkatastrofer också kan drabba centralare delar av Europa, så bryr vi oss inte på allvar. Inte ens stormfällda skogar och översvämningar i Sverige räcker, vad jag kan se. Och det finns ett problem till med 'skräckscenariet'. Med rädslan i ryggen kan man prestera stordåd på kort sikt. Men så småningom vänjer man sig, kanske med god hjälp av lite galghumor. Risken är stor att man skyddar sitt sinne med mentala trick snarare än långsiktigt genomtänkta handlingar.

Kvar är den tredje drivkraften: att älska naturen för dess inneboende skönhets skull, för fruktbarheten och för den fantastiska förmågan att erbjuda allt vi människor och andra arter behöver för ett gott liv. När man älskar någon eller något får man en självklar drift att värna den. Att vårda den och förlita sig på den. Vi behöver också vårda vår egen och inte minst våra barns relation till naturen. Och det gör naturen bäst själv, bara vi tillåter oss att befinna oss i den.
Småfåglarnas sång, dimmorna som sänker sig över kvällssvala vatten, en snödroppe som sticker upp sitt späda huvud ur löven eller en sältad stenhäll i skärgårdens skvalp. Det är bara att ge sig hän, det är naturvård det!