Danmarks statsminister Anders Fogh-Rasmussen (liberal) gjorde i juni en historisk överenskommelse, bland annat med samarbetspartnern Pia Kjaersgaard (Dansk Folkeparti). 'Danmark kommer att framstå som förebild för många andra länder. Vi har slutit ett avtal som bidrar till globalisering med mänskligt ansikte', kommenterade Rasmussen uppgörelsen.
Det globala består i arbetskraftsinvandring till Danmark, dit eliten välkomnas på jobb som är vakanta. När det gäller flyktingar som slinker in i landet, väljs de noggrant ut. Det är ett privilegium att få stanna i landet. Språkkontrollen utökas därför och grundliga studier i danska erfordras innan arbetsmarknaden öppnas för dem.

Vi svenskar har en likartad 'globalisering med mänskligt ansikte', men kallar den litet blygsammare för integration. Svenska företag plockar också hit de utländska specialister som behövs. För flyktingar som kommer hit har våra myndigheter höga ambitioner: de håller igång en hel industri av projekt, språkutbildningar och praktik. När SFI passerats får man gå till arbetsförmedlingen, inte innan, det vore in-
humant. Socialtjänsten är extra omtänksam och vakar noga över att SFI-utbildningen genomförs på anvisad plats och av anvisad utbildningsanordnare. Vid behov dras försörjningsstödet helt eller delvis in, så att individer förstår sitt eget bästa och det positiva i myndigheternas omsorger. Samma särbehandling får också människor med betalningsanmärkning, sjuka, bostadslösa etcetera.

Anders Fogh-Rasmussens tal om Danmark som en förebild för alla andra kan därför ifrågasättas. Vi svenskar är inte mycket sämre. I synnerhet inte om vi ser hur Rasmussen har uppnått politiken med mänskligt ansikte: med hjälp av ett stort och uttalat främlingsfientligt parti. Göran Perssons bedrift är då avgjort större. Endast med hjälp av ett par smärre stödpartier har han uppnått de här resultaten, låt vara med stöd i några enstaka frågor från någon av alliansens partier. Om 'invandrarfrågan' i Sverige råder i stort sett enighet mellan alla riksdagspartierna. Att det inte finns ett stort främlingsfientligt parti här beror på att det inte behövs; de här krafterna har ju riksdagspartierna redan framgångsrikt sugit upp. Sverigedemokraterna kan tyckas betydelselösa med någon procent av väljarnas röster. Men deras brutala klarspråk behöver riksdagspartierna som vill möta minoriteterna med ett 'mänskligt ansikte' och i jämförelse med de öppet främlingsfientliga framstå som anständigare.
Många börjar glömma att en del av den 'anständigheten' är ett arv efter Ny Demokrati, och funderar därför inte på i vilken fålla Ny Demokratis före detta sympatisörer just nu finns.