Det var chefen och fem andra som gjorde en balett i fabriken. De var klädda i blåställ och kom ner för en trappa, en sådan där läskig ståltrappa. Welcome to the machine med Pink Floyd spelades och så staplade blåställen lådor, och sedan slängde de lådorna och under kläderna hade de balettkjolar och strumpbyxor med rosa band. Folk skrattade jättemycket och all produktion stannade upp, det var ungefär 200 personer i publiken.

Musikern Anna Ottertun sitter på Konstepedemins uteservering en solig höstdag och minns tillbaka till när hon ett halvår tidigare höll i ett konstprojekt på kryddfabriken Santa Maria i Mölndal. Efter tre månaders planerande och tränande i koreografi, sång och ukulelespelande tillsammans med fabrikspersonalen kom dagen för den stora ceremonin med baletten.

Men vi ska börja från början.

Projektet som tog Anna Ottertun från musikscenen till fabriksgolvet heter Airis och drivs av Skådebanan Västra Götaland, en organisation som har ett regionalt uppdrag att skapa möten mellan arbetsplatser och kultursektorn. Airis har varit igång sedan år 2002 och går ut på att konstnärer håller i konstprojekt ute på olika arbetsplatser under ett år. Bland annat har en skådespelare varit hos Skövde Kommunledning och en dansare hos SCA Edet Bruk.

Arbetsmarknaden för konstnärer är sällan så glamorös som man kan få för sig när man flanerar runt på vernissage med ett glas mousserande vin i handen. Hög status, men låg lön och få arbetstillfällen är signum för konstnärernas position på arbetsmarknaden. Många konstutbildade tar extrajobb inom andra yrkesområden för att få ihop det ekonomiskt. Därför finns det utrymme för projekt som Airis.

I våras gick startskottet för en ny Airis-omgång och åtta konstnärer gav sig iväg till helt nya arbetsplatser där okända utmaningar väntade. Mija Renström är bildkonstnär till vardags men har sedan i mars hand om sex avdelningar, totalt 127 personer på Stadsbyggnadskontoret i Göteborg. Det är en enorm byggnad med flera våningsplan och otaliga korridorer att gå vilse i. Varje våning är den andra lik, en grön växt i ett hörn, en opersonlig tavla på en vägg, och mest framträdande av allt – folktomt. Enmanskontoren med stängda dörrar står på rad och något utrymme för gemenskap finns inte.

Men i ett rum på bottenplan är det desto mer gemytligt. En grupp personer står samlade runt ett bord och målar träplankor. Mija Renström och projektgruppen, bestående av representanter från varje avdelning, håller i penslarna. De vill skapa umgänge över avdelningsgränserna och gemensamma samlingsplatser. De stängda kontorsdörrarna behöver öppnas och korridorerna befolkas. Personalen skulle helt enkelt må bättre av att låta fikastunden bli ett tillfälle för gemenskap istället för att ta en snabbkaffe framför datorskärmen.

För att nå dit har Mija Renström och projektgruppen satt igång två projekt. De kallas Virusspridning och Det stora byggslaget.

– Projektgruppen och jag har haft väldigt fria händer när vi skapat aktiviteterna, säger hon.

Det är till virusspridningen som de färglada plankorna hör. De ska skickas runt på avdelningarna och på varje planka finns en uppgift som ska genomföras. Det kan vara att man ska samla en grupp för att fika, att man ska tacka någon eller smitta någon med ett glädjevirus, allt för att skapa kontakt mellan arbetskamraterna.

Det stora byggslaget är en tävling som går ut på att varje avdelning får bygga en platsspecifik sittkonstruktion på gården, för att skapa en gemensam mötesplats.

Personalen på Stadsbyggnadskontoret får en bättre arbetsplats, men hur är arbetssituationen för konstnärerna i Airis-projektet?

Långt innan Anna Ottertun gav sig iväg till kryddfabriken var hon på en offentlig redovisning av Airis och fick information om projektet.

– För mig var det konstigt att alla bara pratade om att det var så fantastiskt. Det är ju uppenbart att projektet är en bomb! Det finns många ruttna saker på arbetsplatser; rasism, förtryck, man sparkar uppåt och nedåt, stress. Och så kommer det här projektet som ska få folk att slappna av, då kommer ju allt upp. Jag frågade varför ingen tog upp något sådant, men jag fick inget svar.

I efterhand har Anna Ottertun pratat med flera konstnärer som haft svårigheter ute på arbetsplatserna.

– Man är ensam och utsatt. Folk bryter ihop, det skapar ett för stort tryck för vissa som inte vet hur de ska klara av allt motstånd från personalen.

Konstnärerna i varje Airis-projekt bildar tillsammans en konstnärsgrupp som ses för att diskutera projektet. I den grupp som Anna Ottertun ingick i pratade man mycket om svårigheterna som projektet innebär. Den knappa tiden togs ofta upp, anställningen ligger bara på 20 procent.

– Vi önskar att man får mer tid i framtiden, säger hon. 20 procent är lite, vi skulle vilja fokusera mer i konstgruppen på att diskutera vad vi som konstnärer får ut av projektet, men vi hade så fullt up med det vi gjorde att det inte var lätt att tänka utöver det.

Mija Renström håller med om att det är ett krävande projekt.

– Man är en främmande fågel. Till en aktivitet hade jag allvarliga funderingar på att klä ut mig till björn för att slippa vara så synlig. Man måste vara stark och strunta i den osäkerhet som min roll skapar. Ibland kan det kännas otroligt omöjligt. Hur ska jag kunna nå 127 personer på 6 olika avdelningar? Det är viktigt att komma ihåg att alla inte kan bli berörda och övertygade om att Airis är intressant. Men de flesta möten jag haft har varit underbara och stödet från projektgruppen är jättestort och fint.

För Anna Ottertuns del har Airis lett till nya uppdrag, något som är värdefullt på kulturarbetarnas annars dystra arbetsmarknad. Både hon och Mija Renström jobbar deltid som musik- respektive fotolärare.

– Att jag var med i projektet har lett till en spinnoff, en möjlighet jag inte hade fått annars, säger Anna Ottertun. Jag ska jobba för Stadskansliet, de har beställt ett projekt om värdefrågor där fyra konstnärer ska ingå.

Det är dags för final och prisutdelning för Det stora Byggslaget och alla avdelningar är samlade. Stadsbyggnadskontorets anställda minglar runt med en cider i ena handen och salta pinnar i den andra, man kollar in konkurrensen och spekulerar i vem som tar hem priserna.

Klyschan att tänka utanför lådan är högst levande och det märks att mycket möda har lagts ner på byggandet. Lantmäteriavdelningen har tagit sommarkänslan till denna gråa, kyliga höstdag. Deras konstruktion består av ljusblå bänkar med ryggstödet format som vågor, mittemot finns en liten sandstrand med solstolar och parasoler som vajar i den kalla vinden. Det ligger ett fiskenät vid stranden med en mjukisdjursbläckfisk och andra små färgglada havskryp av plast som fastnat.

– Vi hade strandskyddet i tankarna, det är så viktigt att bevara, säger Ann Sofia Sjögren på avdelningen. Det har tagit oss en vecka att bygga och vi har skrattat väldigt mycket! Det var kul att göra något praktiskt.

Juryns favorit, Plan Söder, sitter och fikar på sin spännande sittkonstruktion en bit bort. Smala plankor i olika färger är fastborrade i betongklossar bildar en cirkel. På plankorna har man fäst cykelsadlar, och på varje sadel sitter stolta vinnare och äter vaniljkex och dricker apelsinjuice ur små tetrapak med sugrör. Mitt i cirkeln har man gjort bord av en parkeringsförbuds- och en huvudledsskylt. Cykelkorgar fyllda med godsaker och blommor är fästa på plankorna.

– Enkelhet var grejen när vi tänkte ut vår idé. Vi ville inte belasta varandra utan alla skulle kunna medverka, säger Hans Ander. Och bra blev det, fast inte så bekvämt.

Inom Airis läggs fokus på vad företaget får ut av projektet och inte på vad konstnären har att vinna. Enligt Pia Areblad, verksamhetschef för Skådebanan som driver Airis-projektet, finns det tre delmål; ett kulturpolitiskt, ett näringslivspolitiskt och ett konstpolitiskt. Hon menar att både företagen och konstnärerna vinner på att delta. Det företagen får ut är att de stärker sin konkurrenskraft och arbetsgivar-varumärke genom att öka kreativiteten och genom att personalen mår bättre. Konstnärerna å sin sida får nya insikter och jobb, och de utvecklas när de jobbar med nya metoder och uttryckssätt, enligt Pia Areblad.

Både Anna Ottertun och Mija Renström har svårt att formulera vad Airis har gett dem rent konstnärligt. Mija Renström betonar att hon inte gick in i projektet med tron att hon skulle göra ett eget konstnärligt arbete.

– Det är mer så att man är kreativ inspiratör. Jag bidrar med min kompetens och erfarenhet att driva samarbetsprojekt. Men det sker säkert saker efteråt och bara genom att lära känna de andra Airis-konstnärerna har öppnat mot nya samarbeten.

Anna Ottertun tycker att det var spännande att jobba under andra förutsättningar än vad hon är van vid, men hon är rädd att Airis fokuserar för mycket på ”business”. Hon menar att den stora vinsten är vad som händer i människan och inte att öka lönsamheten.

Airis följs av forskare vid bland annat Chalmers i Göteborg. Forskningen är tvärvetenskaplig och forskargruppen består av beteendevetare, ekonomer och ingenjörer.

Forskningen är dock enkelriktad och fokuserar på hur konsten påverkar arbetslivet – inte tvärtom.

– För oss är det fokus på att ta fram mätbarhet som kan tydliggöra värdet i att ta in kultur i arbetslivet. Det är nämligen ingen brist på konstnärer som vill in i näringslivet, säger verksamhetschef Pia Areblad.

Kan man då kalla Airis ett konstprojekt eller är det ett näringslivsprojekt? I ett samhälle där konstnärernas arbetsmarknad ser ut som den gör kan ett projekt som Airis behövas, och trots svårigheterna som Airis innebär är både Anna Ottertun och Mija Renström nöjda med att ha tagit sig an utmaningen. Men konst fyller en lika stor funktion i samhället som näringslivet och bör därför inte ses som ett verktyg för att uppnå tillväxt, och Mija Renström ser en fara i att konstnärsrollen instrumentaliseras.

– Att konst inte bara får vara för konstens egen skull utan att den ska vara nyttig och nyttan bevisas.

Tre röster om Airis:

Karin Willén, bildkonstnär och ordförande Konstnärernas Riksorganisation

Vad tycker du om Airis?

– Det är jättebra att man använder konstnärer på flera sätt. Men att arbeta så här framställs ofta som något nytt, fastän det gjorts under hela 1900-talet. Men det skrivs inte med i konsthistorien och kunskapen från projekten sammanförs och utvärderas inte. Varje projekt drivs som ett pilotprojekt från scratch.

– Det är viktigt att det är bra villkor för konstnärerna. Inte bara ekonomiskt, utan att det är intressanta projekt, att man låter konstnärerna ta plats.

– Samhället ska inte utbilda konstnärer för att de ska sluta som säljare av ”konst” som de inte tycker är intressant. Då är det inte konst längre.

Mikael Franzén, kulturekonom

Vad tycker du om Airis?

– Jag tycker att det är synd att kulturpolitiken bara handlar om arbetsmarknaden för kulturarbetare. Man blandar ihop mål och medel, där målet inte blir konsten utan arbete.

Tycker du inte att Airis-projektet borde finnas alls?

– Det är synd att det kom till. Det skulle inte ha funnits från början, men som det ser ut så kan det fungera. Det finns ingen arbetsmarknad för kulturarbetare och då ser man inget annat sätt än att ta till en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det är en fråga om ett överutbud.

– Det är bra att många läser konst, men man borde inte räkna med att ha konsten som yrke. Det är synd om kulturpolitiken bara är till för ekonomisk tillväxt, då har man kastrerat konstens roll.

Kjell-Åke Andersson, verksamhetschef för Arbetsförmedlingen Kultur Väst

Hur ser arbetsmarknaden för konstnärer ut?

– Konstnärer har inga naturliga arbetsgivare, utan får i stor utsträckning skapa sina egna jobb. På den privata sidan är det svårt, där får vi hjälpa till och medverka för att hitta arbetstillfällen – inte bara hos traditionella kulturarbetsgivare utan även inom andra branscher.

– Det finns en stor arbetsmarknad vid sidan om och konstnärer måste bredda sitt fält mot andra arbetsområden. Vi lever i en marknadsekonomi och det måste man förstå som konstnär. Vanligtvis brukar konstnärer även komplettera med andra jobb, så att man arbetar med sin konstnärliga verksamhet på halvtid exempelvis.