Året var 1983. De kom till byn och lovade att vi skulle få det bättre. Vi skulle få boskap och en handelsbod med rimliga priser, berättar Teófila Huamán. Teófila Huamán är i 50-årsåldern och arbetar som kokerska på den lilla marknaden i byn Quinua i Ayacucho. Hon talar på sitt modersmål, quechua, och hennes syster hjälper till med översättningen till spanska. Teófila Huamán säger att hon är rädd. Först vill hon inte tala, men till slut går hon med på att berätta om ”dem”, de som kom till hennes lilla hemby Charwamayo med löften om ett bättre liv. Byborna ville inte ha med gerillan att göra och ”senderisterna” blev alltmer hotfulla.

– Vi fick ta oss till åkerfälten tillsammans, i grupper om tjugo-trettio personer. Det var alldeles för farligt att gå dit ensam. Vi gav oss iväg först klockan åtta på morgonen och återvände redan vid tre på eftermiddagen. Vi sov med kläderna på för att hinna fly om gerillan dök upp.

Men en dag hann byborna inte fly. Två fordon fullastade med gerillasoldater kom till Charwamayo. Gerillan ogillade att byborna hade bildat en ”ronda campesina”, bondemilis, för att försvara sig.

– Kvinnorna fick ställa sig på led mot en vägg. Männen fick lägga sig på mage med armarna över huvudet. ”Vi vill inte att er milis ska störa oss”, sade de och slog ihjäl fjorton av männen med hackor och machetes. Vissa högg de huvudet av. Vi kvinnor tvingades se på, minns Teófila Huamán stilla.

Teófila Huamán levde i flera år i ständig rädsla för nya gerillaattacker. Så småningom lyckades hon fly med sina barn till Quinua, i närheten av Ayacuchos provinshuvudstad Huamanga, där det var lättare att försvara sig. När kriget mellan Sendero Luminoso och armén var över hade Teófila Huamán förlorat sin make och ytterligare fjorton familjemedlemmar.

Under samtalet med Teófila Huamán kommer flera av de andra försäljerskorna på den lilla marknaden fram för att berätta om vad de själva upplevt. ”De dödade min make”, säger en. ”De dödade min son”, säger en annan. Snart förstår man att ”de” inte alltid var senderister. Prudencia Aguilar bodde i den lilla byn Rosario under kriget.

– En morgon kom de till vår by och tvingade oss att lägga oss på marken. De ville att vi skulle ropa ”Leve den väpnade kampen”, och sade att de skulle de döda oss om vi vägrade. Men vi förstod att de var mercenarios och att de ville lura oss för att se om vi tillhörde gerillan. De tog flera av männen med sig och mördade dem, bland annat min lärare. Jag var elva år gammal.

Prudencia Aguilar kallar mördarna för mercenarios, legoknektar, och säger att de kom från ett annat land. I själva verket var de peruanska armésoldater från kustregionen, där invånarna talar en annan dialekt och skiljer sig utseendemässigt från höglandets indianbefolkning.

Prudencias svåra minnen slutar inte där. Familjen ägde en bit mark i byn Mantaro, i djungelområdena nedanför Ayacucho. När hennes far reste dit för att se efter den lilla jordplätten attackerades han av, den gången äkta, senderister.

– De mördade min far 1991, men ännu har ingen rättvisa skipats, säger Prudencia Aguilar uppgivet.

Kvinnornas öppenhet är ett tecken på att Ayacucho har börjat förändras. För inte så länge sedan vågade få berätta om övergreppen under kriget. De var fortfarande rädda för repressalier. Ett av Sendero Luminosos mest hotfulla motton lydde: ”Partiet har tusen ögon och tusen öron.”

Armésoldater utförde massakrer utklädda till senderister, och vice versa. Ingen kunde vara säker på om grannen, vännen eller släktingen tillhörde gerillan eller var arméns betalde informatör. Tystnaden och skräcken härskade i Ayacucho. Det är en historia som börjar för nästan trettio år sedan.

1980 hölls fria val i Peru efter tolv år av militärdiktatur, och liberalen Fernando Belaúnde Terry valdes till president. Det var få som lade märke till att en okänd grupp brände valurnor i byn Chuschi i Ayacucho-provinsen dagen före valet. Incidenten var startskottet för Sendero Luminosos så kallade folkkrig mot den peruanska staten.

Den eftersatta Ayacucho-provinsen, till stor del befolkad av quechuatalande småbönder och daglönare, skulle bli ”den peruanska revolutionens vagga”.

– Sendero Luminoso ansåg att Ayacucho var Perus motsvarighet till Kina före revolutionen. Och de hade delvis rätt. Ayacucho var mycket fattigare än andra landsändar, saknade vägar och elektricitet. Den stora bondebefolkningen levde under feodala förhållanden som liknade dem som hade rått i Kina. Gerillans strategi var att ta kontroll över landsbygden för att sedan inta städerna, precis som Mao Zedong hade gjort, förklarar en lärare vid universitetet i Huamanga.

Läraren föredrar att vara anonym. Ämnet Sendero Luminoso är fortfarande känsligt och han var dessutom kollega och personlig vän till gerillaledaren Abimael Guzmán fram till 1972, då denne tvingades lämna höglandet av hälsoskäl.

Sendero Luminoso lyckades aldrig upprätta någon ”folkarmé” av bönder såsom Mao hade gjort. Kriget utkämpades istället av ideologiskt skolade gerillakrigare som utförde terrorattentat mot ”den gamla staten”: attacker mot polisposteringar, mord på borgmästare, bombdåd. Slagord målades på husväggar och universitetscampus. Hundar dödades och hängdes upp i gatlyktor med texten: ”Deng Xiaoping – Förrädare”, en kommentar om utvecklingen i Kina som få peruaner förstod men många fick rysningar av.

Gerillan använde våld för att tvinga befolkningen till lydnad. Få bönder kände sig manade att krossa staten, än mindre när de drabbades ekonomiskt av de ”lagar” som Sendero Luminoso införde i de områden den kontrollerade. Bland annat förbjöd gerillan småjordbrukarna att sälja sina produkter på den lokala marknaden, eftersom den ansåg att det var ”småborgerligt beteende” och ”farligt för moralen”.

I slutet av 1982 skickade president Belaúnde Terry armén till Ayacucho för att krossa gerillan. Resultatet blev en hänsynslös jakt på verkliga och påstådda senderister. Och snart kom civilbefolkningen i kläm. Bönder torterades, försvann och halshöggs av sina ”befriare” i gerillan och av sina ”försvarare” i armén. Syftet med blodbaden kunde vara att ingjuta fruktan hos befolkningen eller utkräva hämnd för ”förräderi”; ibland handlade det helt enkelt om att stjäla böndernas boskap. Flyktingströmmarna gick från Ayacuchos landsbygd till provinsens huvudstad och vidare till Lima vid kusten.

Under ett drygt årtionde dödades runt 70 000 peruaner, varav omkring hälften i Ayacucho. Antalet internflyktingar, torterade och våldtagna, är svårt att uppskatta. I indianbyarna i höglandet föddes många barn till följd av systematiska våldtäkter på bondekvinnorna. Än idag lever de anhöriga till arméns offer med stigmat att betraktas som gerillaanhängare.

Först 1992, efter tolv års krig, lyckades armén gripa Sendero Luminosos ledare, Abimael Guzmán. Han var känd som ”Ordförande Gonzalo”, i äkta Mao-stil, och ansåg sig vara kallad att leda landet efter revolutionens ofrånkomliga seger. Gripandet blev början till slutet på ”folkkriget” i Peru. Den dåvarande presidenten, Alberto Fujimori, tog åt sig äran. Men enligt de flesta experter var det bondemiliserna, de så kallade ”rondas campesinas”, som stoppade Sendero Luminoso. Fast de gjorde det i det tysta, långt bort från tv-kamerorna.

– Senderisterna dödade våra åldermän för att själva ta makten i byarna. Vi blev tvungna att bilda en milis för att försvara oss, berättar Teófilo Layme, som tillhörde Quinuas ronda campesina.

Den i dag 45-årige Teófilo Layme var kommendant inom sin milis och hade krigsnamnet Uchuy, som betyder ”liten” på quechua. Teófilo mäter drygt 1,60 i strumplästen. Han bodde i Sallari, inte långt från Quinua, när kriget började.

– Vi levde av jordbruk, men gerillan körde bort oss och vi var tvungna att flytta till Quinua. Här lever vi fattigt, vi har bara så det räcker till mat, säger Teófilo Layme uppgivet.

Teófilos Laymes vapenkamrat, Fidel Contreras Quispe, deltog i Quinuas milis från och med 1990. Fidel Contreras Quispe hade krigsnamnet ”Tiger” och har än i dag titeln ”distriktsansvarig”, trots att milisen inte längre är verksam. Under sina år som kommendant var Tiger med om tre strider mot senderister. Han kom undan med blotta förskräckelsen, men några av hans underordnade skadades. Fidel Contreras Quispe säger att milisen knappast fick någon hjälp från armén.

– De visade oss hur vi skulle använda vapnen och hur vi skulle förflytta oss, inget mer. När det blev strid fick vi ofta fly. Terroristerna hade moderna automatkarbiner medan vi hade gamla Winchestergevär, minns Fidel Contreras Quispe och skrattar bittert.

Trots de ojämna förutsättningarna fick bondemiliserna stopp på gerillans framfart, om än till ett högt pris i antal döda och sårade.

– I det här området fanns det aktiva gerillagrupper fram till år 2000. Sedan försvann de och vi kunde börja leva ett normalt liv igen, berättar Fidel Contreras Quispe som i dag är jordbrukare.

Både Uchuy och Tiger är besvikna på landets regeringar. Trots sina insatser i kampen mot gerillan har de aldrig fått något stöd från staten. Uchuy och ett tjugotal familjer vill återvända till hembyn Sallari, men får inte den hjälp som behövs för att dra igång odlingarna på nytt.

Historien om Sendero Luminoso är ännu inte slut. Under de senaste åren har några få överlevande senderistkommandon slagit sig samman med narkotikasmugglare i urskogen nedanför Ayacuchos högland. Attentaten sker i svårtillgängliga djungelområden sju-åtta timmars bussresa från Quinua, men byborna verkar ta det hela med ro. De tror inte att det kan bli ett nytt krig, snarare att senderisterna mest bryr sig om knarkpengarna.

Skräcken har börjat släppa taget om provinsen, men inte misären. Omkring 70 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. Och många klagar på att staten är lika frånvarande i dag som under Sendero Luminosos uppbyggnadsperiod under 1970-talet. Det finns dock en skillnad: nu har regeringen lovat att betala skadestånd till krigets offer. I huvudstaden Lima arbetar ett statligt råd med att upprätta en lista över alla som på något sätt drabbades av konflikten. De som hamnar på listan blir officiellt erkända som offer, och ska kunna göra anspråk på skadestånd.

– Vi får inte väcka för stora förhoppningar. En del kommer att få individuellt skadestånd. Men i många fall kommer pengarna istället att gå till en hel by eller en hel region i form av ny infrastruktur: skolor, sjukvård, och så vidare, berättar Sofía Macher, ordförande för rådet.

Listan upprättas inte därför att staten nu bryr sig om det fattiga höglandet, menar Sofía Macher. Den är istället ett resultat av en mångårig kamp från människorättsorganisationernas sida.

Sofía Macher och hennes kollegor har ett enormt arbete framför sig. Hittills har de utfärdat 3 500 ”offerintyg”, men det handlar om sammanlagt flera hundra tusen människor eftersom även anhöriga till de dödade räknas in. Arbetet försvåras av att våldet drabbade de mest efterblivna provinserna.

– Tusentals mördade och försvunna saknade identitetshandlingar och fanns inte med i något offentligt register. De var icke-medborgare och levde i byar som inte finns på någon karta. Vi försöker titta på vad som hände på olika platser och sedan får vi bedöma trovärdigheten i varje enskilt vittnesmål.

Men steget från Sofía Machers kontor i Lima till byn Quinua på Ayacuchos landsbygd är mycket långt. Tiger och Uchuy känner till listan och håller på att skriva in sig. Teófila Huamán och Prudencia Aguilar, försäljerskorna på byns marknad, är osäkra på vad det handlar om. Kommer staten verkligen att ge dem skadestånd?

Teófila Huamán frågar med misstro om hennes söner får skriva in sig, de förlorade ju sin far. Jo, det kan de, får hon veta, och även hon själv. Prudencia Aguilar berättar att hennes halvsyskon anmälde mordet på fadern för länge sedan och tror att saken därmed är glömd. Jag berättar att hon har rätt att anmäla sig eftersom hon förlorade sin far under kriget. Prudencia Aguilar gläds åt nyheten och ber om adressen till skadeståndsrådets lilla filial i Huamanga, en dryg timmes bussresa från Quinua.

Efter mycket tvekan ber även Teófila Huamán om adressen. Hon har fortfarande svårt att tro att någon där borta i Lima skulle bry sig om hennes och sönernas öde. Men Teófila Huamán tänker i alla fall ge denna någon en chans.