Trots allt tal om kvalitetssäkring, validering och brukarinflytande är det ständigt ekonomin som ställs i centrum. Vi får höra att ”Vi måste vara ansvarsfulla med skattebetalarnas pengar” och att ”alla mål i kommunen är underställda budget”.

Under rationalitetens täckmantel strävar kommunen efter att göra verksamheten så kostnadseffektiv som möjligt. Tjänstemän inom förvaltningarnas administrationer ser över hur olika verksamheter kan samordnas. Att skolor får ta över brandskyddsfrågor och att personalen får eget ansvar över närvarorapportering är exempel på förändringar vars syfte är att förbilliga arbetet. Självklart kan ingen vara emot att verksamheten effektiviseras eller att de ekonomiska medlen hanteras på ett ansvarsfullt sätt men något allvarligt har inträffat när resurser i form av skattemedel går från att vara medel till att bli mål.

Det privata näringslivet existerar enbart på grund av ägarens/ägarnas önskan om förtjänst. Om en näringsidkares syfte skulle vara nöjda kunder eller att framställa kvalitetsprodukter skulle han snart gå i putten. Om han inte ”producerar” nöjda kunder eller goda varor kommer han sannolikt inte att överleva på sikt men det är företagets bokslut i kronor och ören som avgör dess framgång. Hans investeringar; maskiner, personal, utbildning etcetera görs naturligtvis med tanke på företagets fortlevnad och framtida förtjänst samtidigt som han är medveten om risken att investeringar kan slå fel. Det ligger också i hans intresse att vara effektiv med sitt kapital och vaka över de dagliga utgifterna men utan fokus på vinst och därmed investeringar för framtiden kommer han att tappa mark i förhållande till konkurrenterna.

Till skillnad från den privata näringen (även om den innebär verksamhet i offentlig sektor) syftar kommunens olika verksamheter till dess medborgares väl. Det privata näringslivets mål är vinstmaximerande; kommunens mål är maximerande av välfärd.

Ledstjärnan i kommunalarbetet tycks nu vara kostnadseffektivitet - håller du budget och käft är uppdraget godkänt. Det må finnas lagar och regler men eftersom allt är underställt budget kommer dessa i andra hand!

Kommunens defensiva hållning har sina paralleller. När högstadieklassen i Göteborg diskuterade vart man skulle åka på klassresa uppstod två läger. Ett ville att man skulle bestämma resmål och sen samla in pengar. Det andra lägret ville samla in pengar först och sen bestämma vart man kunde åka. Det senare lägret vann och klasskassan räckte till varsin glass som avnjöts en solig dag i Slottsskogen.

Det måste finnas en budget. Men arbetet som cheferna i de kommunala förvaltningarna är tillsatta att utföra måste handla om profession! Skolchefen ska veta vad skola är och socialchefen ska utföra sitt arbete i enlighet med lagen. Vem om inte cheferna ska entusiasmera fotfolket som lägger sin profession och yrkesstolthet i sin tjänst för den gemensamma välfärden? Acceptera inte att bli degraderad till budgetregulator; om inte vi som står för utförandet hävdar vår profession och reagerar när den kommunala budgeten tas som förevändning för köpstopp, vikarieförbud och neddragningar av servicen till medborgarna i kommunen kommer den negativa spiralen att fortsätta oavsett konjunktur i övrigt.

Fokus på (dålig) ekonomi främjar nederlagsstämning och hämmar arbetslust men fokus på utveckling av arbetet lockar till glädje och kreativitet.

Men ingen seger utan strid. Ifrågasätt samförståndet om kommunens dåliga ekonomi som hela tiden tvingar oss att ”spara”.

Kommunalarbetarna har inget annat att förlora än sin undfallenhet för makten men vi har en kommun att vinna!

Kommunalarbetare, Järnbrottsskolan