Fidel Castros sjukdom har föranlett en väldig, global medieinsats. Det mesta är spekulationer utan förankring i vad Kuba är och vad som sker. Men nyhetsbyråer och medier i USA och England släpper ändå fram en mer mångfasetterad information än de svenska.
Svenska media verkar inte våga nämna Fidel Castro utan att gardera med 'diktator'. I England och USA - till och med i Miami - kallas han däremot oftast helt korrekt Kubas president, den kubanska ledaren eller mr Castro.
Där finns också reportage som kritiserar Bush-regimens folkrättsvidriga plan för maktövertagande av Kuba. I Sverige nämns den inte alls, eller i förbigående och då med gillande kommentarer som 'demokratistånd', som vore den en normal, legitim företeelse.
New York Times och många andra motsätter sig så klart inte syftet men kritiserar skarpt USA:s politik och menar att den motverkar både Bushs och bolagens möjligheter att påverka utvecklingen på Kuba. Och de varnar för planerna att provocera fram kaos och militärt ingripande.

Utanför Sverige publiceras artiklar som inte enkelt godtar Bushs och Rices förnekande av de militära planerna, utan ställer det mot det hemliga bihang i Bushplanen som svårligen kan tolkas som annat än mili- tärt ingripande. Och när till exempel The Guardian tar upp alla mordförsök på Castro är det inte som den naturligaste sak i världen, utan frågan om vad USA skulle göra om ett annat lands regering försökte mörda dess president ställs också. Därtill understryks att USA:s planer inte har något med demokrati att göra och att 'Imperiemakten borde hålla sina händer borta'.
Enligt till exempel Boston Globe präglas Bushs planer av total okunnighet om Kubas verklighet och det folk som ska svältas ut för att bereda mark för en USA-ledd regering. USA:s politik - liksom EU:s - har avskurit dem från all kontakt med folkflertalet på Kuba och dess ledare, som inte tillmäts något värde. Detsamma gäller svenska medier.

Rapporteringen från Miami är också snedvriden, som om där bara fanns folk som jublar över Castros snara död. Media i USA låter oss däremot förstå att av de knappt två miljonerna i USA med kubanska rötter kritiserar de flesta aggressionspolitiken mot Kuba och det förbud att besöka sitt hemland som USA lagt på dem. Det gäller också hela folkopinionen i USA. I kongressen är motståndet mot blockaden ännu större, men alla majoritetskrav körs över i kohandeln med presidenten.
Vad som ska hända efter Fidel har blåsts upp som det stora frågetecknet, trots tydligheten i den kubanska grundlagen: förste vicepresidenten träder in tills nyval hålls. Svenska medier förmedlade sensationslystet påståenden om att Castro redan dött, eller att ingen visste hur operationen hade gått, eller att det hela var en enda bluff, medan man på andra platser i världen också fick ta del av besked från talmannen i Kubas nationalförsamling direkt från sjukbädden dagen efter operationen.

Internationella nyhetsbyråer lät också andra kubaner komma till tals än Oswaldo Paya och kompani, vilka går som barn i huset hos agenterna på USA:s intressekontor i Havanna. Så har till exempel nyhetsbyrån AP givit läsare utanför Sverige underlag för att förstå Fidel Castros omfattande folkliga stöd.
Anita Snow intervjuade folk på gatan som talade om att 'socialism är mycket mänskligare än kapitalism' och om 'trygga gator, rikt kulturliv, en avspänd livsstil med familj och vänner, hög bildningsnivå, specialistläkare av internationellt snitt'. Hon noterade till och med att 'Dessa kubaner försvarar sitt system som en demokrati med direktvalda ledamöter till nationalförsamling och kommunfullmäktige' och hur de kritiserar USA:s valfusksystem och den egoism, ytlighet och slöseri som präglar det samhället.
Även med denna nyansskillnad i beskrivningen av Castro och Kuba finns dock en tydlig kontrast mellan å ena sidan media i USA och EU, och å andra sidan media i Syd.
I Syd dominerar bilden av den geniale folkbildaren, folkhälsoivraren, försvararen av Latinamerikas självbestämmande och integration, förkämpen för solidaritet, rättvisa och mänsklig värdighet. Den bilden stämmer med de olika FN-organens rapporter om enastående framgångar i fattigdomsbekämpning, utbildning, hälsa, miljö, jämställdhet, antirasism med mera. För dem som itutats Nords demonisering blir de obegripliga.

Det är lättare att förstå Kubas snabba ekonomiska, sociala och kulturella utveckling efter krisen i början på 90-talet om man medger att den är resultatet av ett djupt folkligt demokratiskt engagemang och att detta är själva grundvalen också för ledarnas möjligheter att driva på utvecklingen.