Den första veckan av PGA-konferensen ägnades åt lokala möten på olika håll i landet. Därefter samlades alla deltagare till en stor konferens i Dijon.
Omkring trehundra deltagare från hela Europa hade kommit för att diskutera olika former av social kamp på lokal och internationell nivå, och för att utbyta erfarenheter och planera gemensamma kampanjer. När den första veckan var avslutad ägnades två dagar åt gemensam färd till Dijon. Den centrala konferensen hölls i ett socialt center i en ockuperad före detta fabrik i utkanten av Dijon.

Under våren skakades Frankrike av den mest omfattande upprorsrörelsen sedan 1968. Universitetsstudenter och högstadieelever ockuperade sina skolor och tillsammans med fackföreningarna mobiliserades massdemonstrationer över hela landet i protest mot ett nytt lagförslag, Contrat Premiére Embauche (CPE) - 'Första anställningskontraktet', som skulle innebära att alla under 26 år under de två första åren av anställning skulle kunna avskedas utan särskild anledning och utan någon ersättning. Regeringen såg detta som en nödvändig åtgärd för att minska den stora ungdomsarbetslösheten, genom att göra det lättare att anställa ungdomar.
Studentrörelsen och fackföreningarna menade istället att CPE skulle innebära att det skapas en sorts B-lag på arbetsmarknaden av ungdomar och illegala invandrare eller invandrare med tillfälliga arbetstillstånd som ger dem sämre rättigheter - en sorts subproletariat eller 'prekariat' som utför alla de sämst betalda jobben och samtidigt hjälper till att hålla lönekrav och krav på bättre förhållanden nere på hela arbetsmarknaden.
Det var inte bara skolor och universitet som ockuperades utan tågstationer, flygplatser och vägar invaderades och togs över, hela samhället tvingades stanna upp och situationen blev till slut ohållbar för regeringen, som den 10 april deklarerade att CPE drogs tillbaka.
Men handlade upproret bara om CPE? Det tycks ha väckt större frågeställningar hos många av dem som deltog i en proteströrelse som vände upp och ner på många invanda föreställningar om vad som är möjligt och rimligt.
På PGA-mötet diskuterades upproret och jag träffade Gwen och Ludivic, som inte vill uppge sina riktiga namn. De har båda deltagit aktivt i universitetsockupationer, demonstrationer och blockader, Gwen i Dijon och Ludivic i Grénoble. De är dessutom aktiva i den autonoma rörelsen, lösa sammanslutningar av radikala vänsteraktivister.
Vad handlade upproret om, som ni ser det?
Gwen: För de flesta handlade det bara om CPE-lagen. När den drogs tillbaka avstannade det hela.
Ludivic: Jag håller inte riktigt med. Det var många som deltog i demonstrationer och kravaller som inte brydde sig speciellt mycket om just CPE. Jag tror att det handlar mer om en allmän ilska över sakernas tillstånd där CPE är en del.

Vad har upproret inneburit för de som deltog?
Gwen: Många har förstås blivit politiserade, eller mer medvetna och intresserade av samhällsfrågor och social kamp.
Ludivic: Även själva metoderna har betytt mycket för deltagarna. Att det användes så mycket direkt aktion, vägblockader, invasion av offentliga byggnader och även våld mot polisen, har varit mycket betydelsefullt. Folk har sett att fridfulla demonstrationer sällan leder någonstans och nu har de själva erfarit hur man kan sätta den sociala freden ur spel och faktiskt få saker att röra på sig. Jag tror att det innebär att den sociala kampen kommer att se annorlunda ut än tidigare.
Gwen: Det finns även en del konkreta bestående strukturer som kommit ur denna rörelse som sociala center, nya politiska organisationer och så vidare.

I höstas skedde ju ett annat uppror som var centrerat i de fattiga förorterna. Finns det några kontakter mellan dessa förortsungdomar och de studenter och radikala aktivister som deltog i CPE-upproret?
Gwen: Många ungdomar från dessa förorter deltog också i CPE-upproret. Vi såg många exempel på praktisk solidaritet mellan alla dessa grupper under demonstrationer och i kravallsituationer.
Ludivic: Tyvärr tycks det som om detta mest var en tillfällig kontakt. Där, på gatan, försvann de vanliga uppdelningarna som finns i samhället. Man brydde sig inte om vem som var vit eller svart, eller vem som var anarkist eller student. Förhoppningsvis har denna erfarenhet varit inspirerande för många och det är några av oss som deltog som jobbar på att försöka skapa mer permanenta kontakter.

Vad händer härnäst?
Ludivic: Nu kommer det nog att vara lugnt ett tag. Regeringen kommer troligen inte med några fler kontroversiella förslag före presidentvalet nästa år. Men rörelsen har satt sina spår, vi kommer att se en ny typ av social kamp framöver.

Det är inte bara Frankrike som har berörts av studentuppror på senare tid. Också i Grekland har studenter ockuperat universitet och protesterat på gatorna. Här gällde det ett förslag från regeringen att släppa in det privata näringslivet i universitetssfären. Man ville även ge polisen fritt tillträde till universiteten, något som varit förbjudet sedan militärdiktaturens fall på 1970-talet.
På mötet träffade jag Panagyotis Andreanos som studerar programmering i Aten och som är aktiv i ett nätverk av aktivister kallat Autonoma antikapitalistnätverket.

Vad har du fått ut av PGA-mötet?
- Bland annat har jag träffat aktivister från den franska studentrörelsen och diskuterat möjligheten att arrangera koordinerade aktioner. Jag tror att det grekiska studentupproret kommer att blossa upp igen efter examina i september, så det här är inte över än. Men jag är också här för att upprätthålla kontakten med PGA-nätverket som helhet. Jag deltog även i PGA-mötet i Belgrad för två år sedan och sedan dess har vi arbetat på att bygga ett regionalt nätverk i Balkan-länderna. Vi har genomfört en sorts karavan där aktivister har rest runt i Grekland för att knyta kontakter med olika lokala rörelser, studentgrupper, miljögrupper, dataaktivister och arbetarinitiativ, och nu planerar vi en liknande karavan genom hela Balkan.

Hur ser du på framtiden för PGA?
- För oss, som diskussionen har gått i våra nätverk i Grekland, är det viktigt att fortsätta mobilisera vid toppmöten och till globala aktionsdagar, men vi måste också försöka hitta vägar att nå ut med våra frågeställningar till bredare folklager. Det är lätt hänt att det bildas en isolerad klick av 'proffsaktivister' som har svårt att göra sig förstådda utanför den egna kretsen.

Utöver studentupproren var motståndet mot G8 en diskussionspunkt under mötet. En grupp från Tyskland hade kommit för att mobilisera till protester vid G8-mötet som ska hållas i Heiligendamm i juni nästa år. Aktivister åker runt på en så kallad 'infotour' i hela Europa för att informera om mötet och de planerade protesterna. Enligt den preliminära dagordningen för G8-mötet kommer man bland annat att ta upp energifrågor och frågor om intellektuell egendom - ämnen som länge intresserat den globala rättviserörelsen. Ett av syftena för de tyska aktivisterna var också att få ta del av erfarenheter från folk som varit delaktiga i andra toppmötesmobiliseringar.
Nyligen kom en deklaration från ett möte med deltagare från ett antal rörelser som ingår i mobiliseringen där man kallar till en massiv blockad av mötet. Enligt deklarationen räcker det inte längre med den sedvanliga stora demonstrationen i kombination med en motkonferens och lite kulturella aktiviteter. Det är dags att på allvar ifrågasätta legitimiteten hos organisationer som G8, som utan förankring hos större delen av världens befolkning fattar beslut som påverkar hela världen - beslut som leder till krig och förödelse. Därför väljer man nu att kalla till massblockader i syfte att stoppa eller åtminstone störa mötet.
Vägblockader är visserligen inget nytt - det skedde till exempel vid G8-mötet i Skottland förra året, men nu tycks man satsa på massblockader som inte bara involverar några hundra beslutsamma aktivister. Man vill på ett ickekonfrontativt sätt ta över stora områden kring mötet och förbereda sig för att kunna stanna i flera dagar.
På det hela taget tycktes de flesta deltagare vara nöjda med mötet. Många hoppas nu på en nytändning för globaliseringsrörelsen i Europa. Några menade att rörelsen nu äntligen börjar bryta sig ur det gamla mönstret där man i Europa mestadels arbetar i små solidaritetsgrupper som stödjer någon form av social kamp i tredje världen, men inte gör mycket mer på hemmaplan än att samla in pengar och sprida information. Nu tycks man börja arbeta med att sammanlänka och stärka den kamp som faktiskt sker också i Europa.