Kristdemokraterna var tydliga i sin kritik av EU:s skadliga fiskeavtal inför valet till EU-parlamentet 2004. I partiets valplattform beskrevs de långtgående konsekvenserna för befolkningarna i flera afrikanska länder som oacceptabla. På samma sätt lovade den borgerliga alliansen att ta krafttag för att förändra EU:s fiskepolitik om den vann regeringsmakten 2006. En gång för alla skulle EU:s fiskeavtal med fattiga länder i tredje världen genomgå en noggrann översyn.

Två år senare har inte mycket hänt, och både kristdemokraternas och den borgerliga alliansens tidigare så hårdföra kritik mot EU:s fiskeavtal är nu som bortblåst. Men det beror inte på att fiskepolitiken skulle ha blivit mer rättvis. Fiskepolitiken är och förblir en av EU:s främsta skamfläckar och EU:s fiskekommissionär, Joe Borg, gör gällande att uppemot 88 procent av alla fiskarter i Europa i dag är överfiskade. Han skrädde inte orden när han tidigare i år beskrev situationen som alarmerande.

Sedan regeringsskiftet 2006 har den borgerliga alliansen bytt fot. Numera försvarar man istället EU:s havererade fiskepolitik och de fiskeavtal som finns mellan EU och flera utvecklingsländer.

I en riksdagsdebatt om fiskeavtalet med Mauretanien i januari förra året, gjorde jordbruksministern sitt bästa för att försvara EU:s fiskeavtal och han påpekade att den mauretanska regeringen minsann är positiv till att andra länder fiskar i landets vatten.

När EU-nämnden sammanträdde den 18 juni tidigare i år fortsatte jordbruksministern på den inslagna vägen och påminde mötet om att varken EU eller Mauretanien vill säga upp fiskeavtalet.

Men det är ett vilseledande argument. Att ett fattigt utvecklingsland tackar ja till pengar betyder inte nödvändigtvis att avtalet i dess nuvarande form är långsiktigt hållbart eller att landets regering har det egna folkets bästa för sina ögon.

Junilistan motsätter sig EU:s nuvarande fiskepolitik och unionens fiskeavtal med fattiga utvecklingsländer. Till skillnad från vad som ofta sägs i debatten, stjälper snarare än hjälper avtalen utvecklingsländernas möjligheter att bygga upp egna bärkraftiga fiskenäringar. I länder som Senegal och Mauretanien längs den västafrikanska kusten ställs hela samhällen på bar backe när de stora trålarna från EU effektivt suger ut fiskebestånden.

FN konstaterade redan 2001 att överexploatering av fiskevattnen driver utvecklingsländerna in i djupare fattigdom. Namibia, ett av få länder som vägrat att skriva på något fiskeavtal med EU, har däremot på kort tid lyckats utveckla en fungerande nationell fiskeindustri. Det torde vara ett bevis så gott som något på att det finns fullvärdiga alternativ som är bättre än att ingå avtal med EU.

På den borgerliga alliansens gemensamma hemsida syns inte längre några löften om en förändrad fiskepolitik i EU. Även i debatten har kritiken mot de skadliga fiskeavtalen tystnat. Har kristdemokraterna bestämt sig för att slänga sina visioner överbord? Och var den borgerliga alliansens tal om en förändrad fiskepolitik bara röstfiske?