För knappt åtta månader sedan var Nobahar Marufkhil övertygad om att han skulle utvisas till Afghanistan. Trots att han bott i Sverige sedan 2004, och att Amnesty International ansåg att avvisning av människor till Afghanistan var ”djupt olyckligt”.

Nobahar placerades på förvaret i Kållered.

– Om man åker tillbaka till Afghanistan frågar talibanerna varför man har rest iväg. Är man muslim ska man vara med i jihad, tycker de, sade han till FRIA då.

Men trots att han fick avslag på sin första ansökning om uppehållstillstånd godkände migrationssdomstolen hans överklagan. Och i förra veckan fick han, till slut, permanent uppehållstillstånd i Sverige.

– Jag trodde att jag drömde. När min advokat ringde kunde jag bara säga ”tack” om och om igen, säger Nobahar Marufkhil per telefon från Växjö, där han numera är bosatt.

Men den långa väntetiden har satt sina spår. Han berättar om en planlös och psykiskt oerhört påfrestande tillvaro.

– Jag var alltid rädd, kunde inte tänka, kunde inte gå till skolan, jag hade ingenting. Stannade bara hemma, satt och gjorde ingenting. Jag kunde inte arbeta. Varje gång det ringde på dörren tittade jag upp och tänkte: nu kommer polisen och hämtar mig.

Väntan på att få uppehållstillstånd har även påverkat honom fysiskt. Under sexton dagar hungerstrejkade Nobahar Marufkhil och hans vän Farid på förvaret i Göteborg, sedan de fått beskedet att de skulle utvisas. Den vikten har han aldrig riktigt återfått.

– När jag kom till Sverige vägde jag 75 kilo. Nu väger jag 59. På ett år gick jag ned elva kilo.

Nu hoppas han kunna återgå till sitt vanliga liv. Han har precis fått praktikplats som svetsare och vill börja träna igen.

– Innan allt det här började tränade jag ungdomar i karate. Jag vill hemskt gärna komma tillbaka till det. Det är många som väntar på mig på klubben.

Vad tänker du göra nu?

– Jag vill bli svensk medborgare. Jag har kämpat mycket.