Förr i tiden, när man planerade Stockholms utveckling, tänkte man alltid i termer av exploatering. Bakom varje kulle fanns ständigt nya nejder att exploatera, ur en oändlig källa av åkrar, ängar och skogar. I dag finns det vid varje kommungräns någon annan kommun, som också vill expandera, gärna åt Stockholms håll. De ändlösa exploateringsbara nejdernas källa har sinat.

Stockholm och dess grannkommuner växer funktionsmässigt samman till en enda stad. I denna mening är Stockholm nu en storstad, som i detta liknar städerna nere i Europa. Men man strävar inte i Europas storstäder efter att bli ännu större. Man vill självklart gärna utvecklas, men man satsar på kvalitativ utveckling, inte som i Stockholm på kvantitativ.

Alla olika intressen i storstaden behöver värderas lika, både behovet av nya byggnader och konstruktioner men även storstadens invånares behov av att må bra och trivas.

I många av Europas storstäder värdesätter man i dag stadsnära natur. Man ser det gröna som ett viktigt komplement till storstadens övriga funktioner och då inte endast iordningställda finparker, utan i än högre grad den vildare naturen. För upplevelser, rekreation och olika aktiviteter. Man satsar även gärna på biologisk mångfald, då man vet att om stadens invånare ska kunna få uppleva någonting mera av naturen än bara stadsduvor och råttor, så måste det även finnas naturtyper som gynnar till exempel näktergalar, koltrastar, igelkottar och andra djur, sådana som är givande för de flesta människor att möta.

Nu senast har Berlin beslutat att skapa ett naturområde av sin gamla flygplats Tempelhof, trots att markpriserna i Berlin ligger skyhögt över markpriserna i Stockholm. Tidigare har Paris gjort samma sak av ett gammalt mässområde. I mellersta England har man kommit långt med att återskapa den i litteraturen välkända Sherwoodskogen, mitt i hjärtat av de gamla engelska industridistrikten.

Tyvärr har storstadstänkandet från Europa inte nått till Stockholm. Bara i Stockholm kan man påstå att grönområden utgör barriärer mellan stadsdelar. Här planerar man fortfarande som om det fanns oändliga naturområden att växa i, något som kanske stämde under det förra århundradet.

Vi som stolt visar upp Stockholms grönska för utländska vänner ses som bakåtsträvande särintressen, som bara egoistiskt vill spara utsikten för oss själva. Medan våra vänner, som arbetar för mer natur i sina hemstäder, ses som framåtskridare.

Det är begripligt att människor som flyttar till Stockholm från landsbygden inte gör det för att få uppleva den stockholmska naturen. De gör det för att få jobb, upplevelser, fler möjligheter, kanske även anonymitet och frihet att göra mera vad man själv vill. Om de känner att de saknar naturen, så kan de alltid, på semestrar och långhelger åka ”hem” till de gröna bygder som de kom ifrån. Men vi, som kallar Stockholm vårt hem, kanske sedan flera generationer, var ska vi få vårt naturbehov tillfredställt? Varför ses våra naturintressen som hinder för utvecklingen? Nere i Europas storstäder så ses våra meningsfränders intressen som en tillgång för respektive stads utveckling och attraktionskraft. Våra behov, synpunkter och framför allt röster är lika mycket värda som de som vill göra ett Megalopolis av Stockholm.

Vissa hävdar att om man bygger Stockholm mera stadsmässigt, kan man både få plats med fler invånare i Stockholm och rädda den stadsnära naturen. Genom att bygga högt och tätt så finns det ännu utrymme för mer natur än bara några finparker mellan husen. Det kanske kan fungera, om det planeras klokt och helhetsmässigt, så att inte det ena huset skymmer det andra.

Tyvärr är det inte så man bygger i Stockholm i dag! Det byggs allt tätare, men fristående, utan inbördes sammanhang, vilket därigenom förstör de befintliga husens kvaliteter, i form av utsikt, ljus och rymd. Man bygger i dag, i markbristens Stockholm, även radhus!

Vilket visar att byggplaneringen i dag ligger kvar i det förra århundradets tänkande.

Allt tal om Stockholms växande och behov av att få ta mer grönmark i anspråk blir då bara en tom ursäkt för att få planera och exploatera grönområden, på samma sätt som man gjorde på sextiotalet.

Lite europeiskt tänkande i Stockholms stadsplanerande skulle inte skada. Då skulle Stockholm, av egen kraft, kunna kalla sig en europeisk storstad, där alla invånares intressen är lika mycket värda!