Debatt


Snorre Lindquist
Stockholms Fria

Israel bör uteslutas ur FN

När FN beslöt att Israel skulle få bli medlem ställde man ett krav: att de fördrivna palestinierna snarast skulle få återvända. Efter 60 år har det fortfarande inte hänt. Det är nu dags att utesluta Israel från FN och införa sanktioner mot landet, anser Snorre Lindquist och Lasse Wilhelmson.

Gazaremsan är nu världens största koncentrationsläger. Läget blir allt mer outhärdligt för dess 1,5 miljoner palestinier. Leverans av mat, medicin och bränsle stryps, eller stoppas. Undernäring bland barn ökar. Vatten och avlopp upphör att fungera. Barn dör i avsaknad av sjukvård. Handgrävda tunnlar till Egypten är de enda andningshålen. Journalister och diplomater förvägras tillträde. Israel planerar mer militära insatser. Gazapalestinierna ska nu svältas ut och göras till ett egyptiskt problem.

FN bör använda ordet apartheid i samband med Israel och överväga sanktioner med tidigare Sydafrika som förebild. Detta budskap framförde presidenten i FN:s generalförsamling Miguel d’Escoto Brockmann på möte den 24 november 2008 med bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

Nobels fredspristagare 1976, irländskan Mairead McGuire, föreslog nyligen en folkrörelse med kravet att FN bör avskaffa Israels medlemskap. Kännbara internationella påtryckningar krävs nu för att få stopp på Israels krigsförbrytelser.

Israel har under 60 år aldrig visat någon vilja att uppfylla det krav som FN ställde i samband med beslutet om medlemskap 1948, nämligen att de fördrivna palestinierna snarast skulle få återvända. Därutöver har Israel det föga smickrande världsrekordet i att ignorera FN-resolutioner.

Det kan ifrågasättas om Israel är en legitim statsbildning i folkrättslig mening. Detta kräver enligt normal mellanstatlig praxis fastslagna gränser och en konstitution, vilket Israel saknar. Dessa krav ingår också i den delningsresolution (nr 181) som FN:s generalförsamling antog den 29 november 1947. Den var ett förslag som de sionistiska judarna godtog, men som arabstaterna på goda grunder avvisade som orättfärdigt. Det är bara FN:s säkerhetsråd som kan fatta bindande beslut. Det geografiska område som Israel senare ensidigt hävdade är avsevärt större än FN:s förslag.

Fördrivningen av 80 procent av de palestinier som levde väster om 1947 års stilleståndslinje och Israels vägran att låta dem återvända är det folkrättsliga argumentet för Israels uteslutning ur FN. Israel har själv inte bara satt förslaget till delningsplan ur spel, utan dessutom dragit undan den från början svaga grunden för sitt medlemskap i FN.

Israel använder olika strategier för att uppnå samma mål som man arbetat på i över hundra år: så få och så väl kontrollerade och försvagade palestinier som möjligt i så små områden som möjligt mellan Medelhavet och Jordanfloden. Och att försöka få omvärlden att acceptera den markstöld som är en förutsättning för den ”stat” som kallar sig ”judisk och demokratisk”. Detta har naturligtvis inget som helst med en fredsprocess att göra.

Varför kommenteras aldrig att Israels premiärministrar i tid och otid tjatar om hur viktigt det är att omvärlden och palestinierna erkänner Israel, inte som en demokratisk stat för alla sina medborgare, utan som en ”judisk stat”?

Vad skulle vi ha sagt om Sydafrikas premiärministrar på samma sätt krävt erkännande av Sydafrika som en ”vit och demokratisk stat”, det vill säga att de facto acceptera det rasistiska apartheidsystem som var grunden för de icke-vitas ställning som undermänniskor?

Under rubriken ”Rasism eller demokrati” skrev den judiske dissidenten och tidigare talmannen för Knesset Avraham Burg i SvD den 20 oktober 2003:

”Judar utomlands, för vilka Israel är en grundpelare i den egna identiteten, måste börja bry sig och göra sina röster hörda. /…/ Vi kan inte hålla en palestinsk majoritet under en israelisk stövel och samtidigt betrakta oss själva som Mellanösterns enda demokrati. Utan lika rättigheter för alla som bor här, araber och judar, finns ingen demokrati /…/ Det är vad premiärministern borde säga till folket. Han bör presentera alternativen ärligt: judisk rasism eller demokrati.”

Det finns inte heller i FN:s rekommendation om en judisk och en palestinsk stat något stöd för att medborgarna i dessa stater inte skulle ha samma rättigheter. Ej heller framgår det på vilket sätt som den ”judiska” staten skulle vara judisk. Däremot framgår avsikten att demografiska förhållanden skulle behållas intakta vid delningen. Att tolka in en avsikt om den ”judiska statens” karaktär som överensstämmer med sionismens ideologi svär emot resolutionens text.

Till och med i Balfour-deklarationen, som helt saknar folkrättslig status, poängteras att det judiska nationalhemmet i Palestina inte skulle få inkräkta på palestiniernas rättigheter. Inte heller USA:s president Truman erkände Israel som en judisk stat. Tvärtom strök han just denna formulering i konceptet till sitt beslut att erkänna Israel.

Den legitimitet som Israel ständigt söker som ”judisk stat” saknar alltså stöd i något av de internationella dokument som behandlar statsbildningen. Detta är naturligtvis Israels regeringar fullt medvetna om. Varför annars ständigt söka detta erkännande?

FN bör nu påbörja en bojkott av apartheidstaten Israel och med hot om uteslutning ur FN kräva av Israel att de fördrivna palestinska flyktingarna ska få återvända i enlighet med FN-resolutionerna 194 och 3236.

Först därefter kan meningsfulla fredssamtal påbörjas om olika lösningar för samexistens med lika rättigheter för alla mellan Medelhavet och Jordanfloden. Ingen sådan lösning är förenlig med bevarandet av en judisk apartheidstat.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria