När de petrokemiska industriföretagen i Stenungsund ansökte om att få bygga en ny, dubbelt så stor, industrihamn fick de först ja av miljödomstolen. För att genomföra bygget krävs dock att 115 000 kubikmeter bottenslam sugs upp, muddras, från bukten. Slammet innehåller giftiga ämnen som TBT och PCB.

Planen var att muddermassorna sedan skulle dumpas i Halsefjorden mellan Stenungsund och Orust, men det beslutet har fått stark kritik. Orust och Uddevalla kommun, olika miljöorganisationer samt ett stort antal fiskare och närboende överklagade till Miljööverdomstolen vid Svea hovrätt.

För att undvika att de giftiga ämnena strömmar ut i fjorden vid muddringen används en siltgardin, ett speciellt filter som endast släpper igenom rent vatten.

Boel Lanne är ordförande för Naturskyddsföreningen i Bohuslän, och en av dem som har överklagat till Miljööverdomstolen. Hon är inte övertygad om att en siltgardin är en säker metod.

– Det räcker inte för att hålla gifterna isolerade.

Även Svante Brodin, som bor nära den tänkta dumpningsplatsen, har överklagat.

– I den här bukten som hamnen ska byggas i har det legat ett flertal industribåtar som släppt ut gifter från bottenfärger. Den giftiga dyn ska man då flytta ut till en mycket känslig fjord 800 meter från en kommunal badplats. Här finns känsliga fiskbestånd, bland annat piggvar och ettårig torsk, som kan skadas. Det är jag emot, säger han.

Svante Brodin har mobiliserat de boende på båda sidor av fjorden. I måndags hölls ett protestmöte dit 400 personer hade sökt sig.

Kommunalrådet i Stenungsund, Ove Andersson (m), har inte berörts av protesterna. Han har tidigare godkänt muddring i Halsefjorden, och påpekar att han gjort det för miljön.

– Då slipper det ligga en länga med båtar med giftig bottenfärg och vänta på plats vid piren. Går det snabbare att lasta så behöver inte båtarna ligga så länge i bukten. Dels är det också för att öka produktiviteten för industrin.

Miljööverdomstolen har dock lyssnat på protesterna och beslutade den 30 december om inhibition i ärendet, vilket innebär att muddringen stoppas tills en eventuell ny prövning har skett.

Ett alternativ som diskuterats är det förslag som tekniska myndighetsnämnden i Stenungsund har lämnat. Där vill man istället lyfta upp de översta, förorenade, sedimentlagren på land. En lösning som Svante Brodin kan gå med på.

– Men det krävs en ny utredning. Materialet som finns i dag räcker inte.

Ove Andersson har fullt förtroende för att muddringen sker utan att miljö eller människor kommer till skada och han tycker att det är orealistiskt att flytta upp muddermassor på land.

– I så fall skulle man få göra det varje gång man ska muddra, och det innebär enorma massor som ska flyttas upp på land. Det är inte mer gifter här än någon annanstans längs kusten, säger han.

Boel Lanne är kritisk till den utredning som industrierna i Stenungsund tagit fram. Hon menar att utredningen, som låg till grund för miljödomstolens godkännande, inte klarlagt hur bottnarna i Halsefjorden ligger.

– Företagen ska tjäna pengar, men det är dyrt att utreda.

Enligt det första beslutet från miljödomstolen skulle industrin i gengäld betala en avgift på 225 000 kronor. Fiskeribiologen Ingemar Andersson på Fiskeriverket säger att avgiften ska täcka det ekonomiska bortfallet för fiskenäringen som muddringen bidrar till.

– Men det är svårt att få rätt kompensation. Det kostar betydligt mer än så att återskapa den fysiska miljön på botten.