Hon har bara varit i Göteborg i ett par dagar, och Hala Elkoussy skrattar lite förvånat när vi frågar vad hon tycker om staden. Utställningen kräver mycket jobb, och hittills har hon mest sett insidan av Konsthallen. Ytor ska frigöras, rum ska byggas, installationerna förberedas, och man har en knapp vecka på sig. Det är ungefär så lång tid hon brukar ha, berättar hon, fast utställningarna förbereds lång tid i förväg.

Verken som nu ställs ut på Konsthallen är mellan ett och tre år gamla. De flesta rör sig i och kring Kairo, Elkoussys födelseort och staden där hon spenderar ungefär hälften av sin tid.

Kairo är viktigt för Hala Elkoussy. När hon diskuterar sina konstverk återvänder hon hela tiden till sin födelseort.

– Vad innebär det att leva i en så stor stad, med så många moderna problem? Man har inte råd att inte vara engagerad. Att inte vara det är som att förneka att man har sinnen. Jag är en del av det här problemet, problemet med att försöka leva tillsammans i en stad som är lika stor som vissa länder.

Hala Elkoussy visar oss en av installationerna på utställningen. Den består av fläckvis upplysta fotografier på olika objekt som hon köpt längs en gata i centrala Kairo. Här finns idolbilder på Brad Pitt, en leksakstelefon, billiga kioskromaner, en pistol, en amerikansk flagga. Alltsammans, berättar hon, kostade mindre än tio kronor. Och allt kommer från samma smala stråk i Kairo. Hon gestikulerar mot installationen.

– Det här är sådant som fattiga människor köper. Saker som når en annan sorts betydelse i en annorlunda kultur. Det är som en sorts återvinning.

Färgerna i installationen är starka och klara. Hala Elkoussy säger att kulturens plats i det egyptiska samhället är annorlunda, mindre självklar än i väst, men samtidigt väldigt vital.

– Konst har inte samma upphöjda status där som i västvärlden. Men alla sorters visuell produktion, vare sig det handlar om västerländsk populärkultur, eller skräpteve, eller videokonst och installationer – allt det där smälter samman i det offentliga rummet på ett sätt som är väldigt intensivt och levande. Det finns så mycket ljus och färger – det går inte att inte bli inspirerad.

Numera delar hon sin tid mellan Amsterdam och Kairo. Två kulturer. Två världar. Men att söka ”mening” i den uppdelningen är poänglöst, säger hon.

– Du kan inte förstå den andre som helhet. Men du kan kanske förstå små bitar. En del av det jag gör är att jag försöker problematisera ”mening”. Du kommer inte att gå från utställningen mer informerad än vad du tidigare var.

Ändå, säger hon, försöker hon alltid bygga sina verk på en hård kärna av ”sanning”. Men begreppet är inte så konkret.

– Allt mitt arbete baserar sig på någon form av sanning, oavsett om sanningen kommer från personliga vittnesmål, via rykten, från myter kring staden och dess omgivningar, eller historiska berättelser.

Hon säger att hon gärna skapar alternativa historier – ett av hennes verk är en vision av hur ett historiskt arkiv hade kunnat se ut för en enda människa. Det består av en mängd olika tavlor i ett rum. Och skådespelarna som deltar i verken, exempelvis i verket Intervjuerna, är alltid statister.

– En alternativ historia, där statister får huvudroller, och där personliga vittnesmål får ta större plats än officiell historieskrivning. Det är ett av mina syften. Att komma bort från den sorts historieskrivning där staten och media har total kontroll över det som sker, och individuella liv försvinner i megahändelser.

Hala Elkoussy visar en bild från just Intervjuerna. En attraktiv ung skådespelerska står mot en röd fond med ansiktet uppvänt mot kameran. Hon ser lite stel ut. Elkoussy ler och berättar om tanken med verket: när en besökare ser titeln ”Intervjuerna” associeras det med något dokumentärt, något objektivt ”sant” och ”äkta”. Så vad händer när det visar sig att de intervjuade är skådespelare?

– Hela intervjubegreppet problematiseras.

Hon poängterar återigen: Det finns en kärna av sanning överallt i verken, men den behöver inte komma från hårda fakta. ”Allt jag gör har sina rötter i att skriva historia.”

Hon återvänder till installationen med objekten från gatustråket i Kairos fattiga kvarter.

– Utanför installationen tänker jag ha den här tidningsartikeln. Innan man går in i rummet bör man läsa den.

Vi läser tidningsnotisen. Den handlar om en man som blev påkörd i ett Kairo-kvarter en dag 1999 eftersom han talade så intensivt i en mobiltelefon att han inte lade märke till trafiken. När han forslades till sjukhus upptäcktes det att telefonen hela tiden varit en leksak.

– En man kan dö på grund av en leksakstelefon. Det är det sättet vi lever på. Den historien får bli viktig för mig. Det är den historien, om de levnadssättet jag försöker skriva.