Med kännbart rättspatos förklarade Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan nyligen att ”historien skulle bli Israels domare”, under ett sammanträde med sitt eget Rättvise- och utvecklingsparti, AKP. Men hur kommer historiens dom av den kemalistiska turkiska staten att se ut?

Parallellerna mellan Israel och Turkiet – ofta omnämnt som Israels närmaste bundsförvant i Mellanöstern – är inte försumbara. Bildandet av staten Israel förutsatte av ideologiska skäl en etnisk rensning av palestinier. Precis på samma sätt gick de så kallade ungturkarna till väga när den etniska rensningen av kristna folkgrupper inleddes – vilket senare skulle mynna ut i ett regelrätt folkmord. Ett folkmord som Turkiet förnekar med en nitisk övertygelse.

Under Israels militäroffensiv mot Gaza har regeringsledare världen över varit tysta. Erdogan är dock en av dem som har tagit bladet från munnen. Hyckleriet i denna handling ändrar dock inte det faktum att hans uttalanden är uppriktiga om eländet som Israels anfallskrig lett till.

Frågan är då hur han kan chockeras över Israels bombattacker eller användandet av fosfor- och klusterbomber när Turkiet själv använder dessa i sin krigföring mot kurderna. Eller hur Turkiet kan etablera ett omfattande system av vägspärrar i norra Kurdistan, som påminner om vad Israel gjort på de ockuperade områdena.

På en lång rad punkter kan de båda staternas agerande klassas som identiska. Det är i sammanhanget överflödigt att nämna staternas de facto-legalisering av tortyrmetoder eller summariska frihetsberövanden. Deras förhållningssätt till den demokratiska och parlamentariska kampen hos folken de ockuperar är inte exakt smickrande.

Turkiet har en lång tradition av att stänga ner kurdiska partier som ställer upp i val. För att vara mer precis har samtliga kurdiska partier förbjudits. Nu senast har det turkiska rättsväsendet varit ute efter att bannlysa det pro-kurdiska partiet DTP, för att det agerar som en ”femtekolonn” åt PKK. Vi har redan blivit varse att arabiska partier ska utestängas från det stundande israeliska parlamentsvalet under samma premiss, med Hamas som förevändning.

Ett svepskäl som används av de båda staterna för att förklara det våld som riktas mot civilbefolkningen, är att motståndskämpar använder civila som mänsk- liga sköldar. Den förklaringsmodellen underlättar det fortsatta förtrycket och dödandet, genom att beskriva incidenterna som utanför ockupationsmakternas kontroll.

Skiljer sig då inte det palestinska väpnade motståndet från det kurdiska? Inte nödvändigtvis. Den kurdiska motståndsrörelsens fördel är de enorma bergskedjor de har till skydd. Som bekant lyder ordspråket att kurdernas enda vänner är bergen. Därför avfyrar kurderna inga hemgjorda raketer från en belägrad sandplätt.

Raketerna som avfyras mot civila mål i Israel är därför i huvudsak en markör för de olika grupperingarnas begränsningar. En tilltagande israelisk repression mot civila palestinier genererar en liknande reaktion från palestinska motståndsrörelser gentemot israeliska civila. Detta samband åsidosätts för att skifta fokus och fortsätta stölden av palestiniernas land.

Sedan är det knappast rimligt av Erdogan att fördöma Israel för dess agerande när det samtidigt finns ett betydande militärt och ekonomiskt utbyte parterna emellan. Som en turkisk professor formulerade det: ”Vad Israel-Palestinakonflikten angår är Erdogans och Turkiets policy inte mogen nog att övertyga en av våra förstaårselever.”

Att då som vissa demonstranter vifta med turkiska flaggan under manifestationer i solidaritet med Gaza blir per definition bedrägligt. Det går inte utan risk för personlighetsklyvning att fördöma ockupation och orättvisor samtidigt som man i ett annat fall – direkt eller indirekt – tar parti för just detta. En passande allegori skulle vara att demonstrera mot tyranniet i Burma med Kinas flagga i högsta hugg.

Den förskönande bilden av Israel och Turkiet som alltjämt råder i vissa borgerliga medier behöver brytas upp. Detta för att väcka ett medvetande om de folkrättsvidriga brott som begås av dessa skurkstater. Allt Hamas behövde göra för att få massiva sanktioner mot sig och hela Gazaremsan var att vinna ett demokratiskt val. Man undrar vad som krävs för att terrorstaterna Turkiet och Israel ska genomgå samma behandling.