I ett debattinlägg den 24 januari hävdar Anders Gardebring, nätverket Yimby, att det är bra för miljön att bygga tätt. Ett huvudargument är att ”Stockholm behöver förtätas och byggas samman, för att spara den äkta och orörda naturen.” Ett sådant perspektiv är emellertid vetenskapligt ogrundat.

Gardebring argumenterar att förtätning är nödvändig för en attraktiv natur med hög biologisk mångfald. Forskning visar att det dock är högst bedrägligt att göra åtskillnad mellan ”äkta” och ”orörd” natur och en natur som är mänskligt påverkad, som Gardebring så okritiskt gör. Ett exempel: då det i dag byggs ett villaområde i en oskyddad del av det som populärt kallas för grönkilar, registreras villaområdet som bebyggt trots att nästan 80 procent utgörs av trädgårdar. Detta befäster uppfattningen att trädgårdar är väsensskilda från naturen i en grönkil, vilken man skulle kunna få för sig är ”orörd” trots att grönkilarna bär spår av tusentals års kulturhistoria. Trädgårdarnas sammanhängande struktur bidrar också till art-spridning i stadslandskapet. Studier visar att det oftast finns en högre artrikedom i villalandskapen än i mer ruralt belägna stadslandskap (”orörda”). De senare härbärgerar dock fler störningskänsliga arter.

Jag har i min forskning också visat att stadsnära golfbanor och kolonilotts- områden bidrar till regionens biologiska mångfald. Golfbanorna och dess dammar erbjuder bland annat kritiska lekområden för hotade groddjur, som den större vattensalamandern som är rödlistad inom hela EU. Över en fjärdedel av de stadsnära dammarna i Stockholm finns i dag på golfbanorna som även hyser andra hotade organismer. Kolonilottsområden utgör likaså viktiga grönområden bland annat för pollinatörer (humlor och bin) som starkt minskat i många delar av världen och som är nödvändiga för fungerande skördar och för vilda växters fortlevnad.

Dessa exempel belyser svårigheten att dra en gräns för vad som är ”äkta” natur. De visar även att många naturvärden faktiskt är avhängiga människors skötsel-praxis, att det alltså sällan är i den ”orörda” naturen vi finner de högsta naturvärdena i ett stadslandskap. Jag menar därför att det är bedrägligt att plädera för förtätning utifrån ett biologiskt mångfaldsperspektiv och att det inte alls nödvändigtvis är ohållbart att låta staden breda ut sig över det som uppfattas som ”orörd” natur. Däremot bör man diskutera hur en sådan utbyggnad ska kunna ske för att bli så hållbar som möjlig och här finns redan i dag en massa empirisk kunskap som inte används!

Ett annat argument för förtätning som lyfts fram av Gardebring är att ”den upplevda tillgången till grönytor inte minskar med tät stadsbyggnad”, utan att den tvärtom ökar, och här lyfts Östermalm fram. Exemplet är emellertid illa valt, menar jag, då just Östermalmsborna har särskilt god tillgång till grönområden i och med Nationalstadsparken, som ju skyddats i lag för vidare bebyggelseexpansion. Istället visar exemplet på att det just är närhet snarare än tillgång till grönområden som spelar roll för stadsbors användning av dessa. Just därför bör man akta sig för en alltför ensidig förtätning i stadsutbyggnaden. Även om man pläderar för ett byggande på ”oanvänd” mark sker inte detta i praktiken. Betänk till exempel att fem procent av grönytan försvunnit per år enbart i Stockholms stad under senare år!

Ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv hotar också värdefulla naturvärden att gå förlorade i förtätningsområden, till exempel hundraåriga ekar i Herrängen och utrotningshotade amfibier vid Kyrksjön i Bromma.

Gardebring reducerar problematiken då han menar att en ”sann” miljövän förstår att ”miljövänlighet inte handlar om att ha en folktom skogsdunge utanför fönstret”. Det är väl inte bara bostäder, restauranger, promenadstråk och affärer som invånarna i en stad vill ha? De vill också ha närliggande grönområden, inte minst olika typer av grönområden! I Stockholms innerstad är till exempel efterfrågan på en kolonilott så stor att man får köa i upp till tio år.

Dessutom är det inte bara det direkta användandet av en stadsnära skogsdunge som gör den betydelsefull för stadsbon. Betänk till exempel att 40 procent av de koldioxidrelaterade avgaserna från trafiken renas av länets grönområden och vilken betydelse detta har för folkhälsan! Förutom rening av stadsluft bidrar stadsnära grönområden till att reglera mikro-klimatet i stenstaden (till exempel ger de svalka under heta sommardagar) och till att sänka bullernivåer.

Jag ifrågasätter inte förtätning som en av flera strategier för en framtida stadsutbyggnad, däremot de alltför förenklade miljöargument som lyfts fram bakom denna strategi. De riskerar att alltför okritiskt anammas av stadsplanerare och beslutsfattare och därmed reducera den mångfald av giltiga hållbarhetsperspektiv som man istället bör anamma och försöka bygga in i det framtida stadslandskapet!