Marschen liknar mer en karneval än en demonstration vilket är rätt signifikativt för forumet som helhet. Det är väldigt mycket fest och glam, och ganska lite krav och strid. Forumet sker huvudsakligen på Beléms campusområde. Merparten av de 800 seminarier, debatter och workshop under forumet sker i Universidade Federal do Pará, UFPA:s klassrum, aulor och auditorium. Campingen är belägen på Universidade Federal Rural Amazônia, UFRA, mitt i ett område med skyltar som lyder: ”Área de risco” (dödliga djur).

På campingen har små tältstäder slagits upp. Har stöter man exempelvis på Cidade de Hip-Hop, Doze Tribos och Aleida da Paz. I det sistnämnda ”fredslägret” bor Ayanna från Trinidad som berättar att folk därifrån tagit hand om henne då hon känt sig nere.

– Det hela handlar om integration, sammanfattar Ayanna meningen med forumet.

En bit bort håller två ”cariocas” (Riobor) på att slå upp sina enmanstält på den ojämna och fuktiga marken – ett paradis for myggor, myror och otaliga andra insekter. Rafael och Glaydson är två rätt typiska besökare som inte är ute efter något speciellt under forumet mer än att ha kul, lite äventyr och att kanske lära sig något på vägen. Eller ”vamos a ver” (vi får se vad som händer) som de säger.

Det är framför allt social samvaro, denna brasilianska specialitet, som står högst upp på agendan under forumet. Ta Neil till exempel, en student och konstnär från Dublins konsthögskola, som sitter och väntar på att få skicka några mejl vid it-tältet. Han har inga särskilda krav på forumet som sådant men hoppas däremot kunna knyta viktiga kontakter med de andinska folkgrupperna eftersom han är en devot bergsklättrare. Neils professor, Brian McGuire, har däremot en fullspikad agenda, han vill följa upp öppnandet av det första internetkafét i den kenyanska slumstaden Baba Dogo i och med att WSF hölls i Nairobi 2007.

– Relationen mellan Dublin och Baba Dogo är verkligen fascinerande och stark, och det är ett direkt resultat av forumet, konstaterar Brian.

Trots att ett av forumets huvudteman är bevarandet av den tropiska floran och de globala klimatförändringarna känns det inte särskilt grönt eller ekologiskt – låt vara att det äger rum i ett underskönt naturområde – när bilar och motorcyklar tillåts passera genom folkmassan och bussar går på tomgång i timmar i de olidliga köer som trängseln utanför campusområdet skapar. Men jämför man med hur det ser ut efter en natt under en musikfestival i exempelvis Roskilde är nedskräpningen ringa, fastän den senare söker återvinna allt materiel och den förra inget alls, en smula motsägelsefullt kan tyckas.

Det andra huvudtemat – ursprungsfolkens rätt till land, utbildning och framför allt juridisk rättvisa, men även rättigheten till sitt språk, sin kultur och sina ritualer – känns däre-mot desto påtagligare med de tusentals ursprungsfolk som festar och minglar, samarbetar och arbetar, debatterar och diskuterar med omvärlden. Å andra sidan blir snart alla besökare indianer då det målas typiska tatueringar på löpande band på campingen.

De två områdena är for övrigt rätt olika till sin karaktär. Där det mesta på UFPA sker dagtid i form av möten och workshops är aktiviterna på UFRA mest under kvälls- och nattetid i form av spontanmarscher, sambasessioner, cirkusuppvisningar, gatuteater och möten kring elden. Här är det festligheter dygnet runt. Man kan säga att det på UFPA är skjortan på och på UFRA skjortan av.

Några av de mest uppmärksammade och samtidigt uppskattade marscherna under forumet är ”marcha desnuda”, en nakendemonstration som väcker förvånansvärt stor förvåning bland brasilianarna som trots allt går halvnakna på stranden. En annan var ”marcha da Maconha”, en marijuanademonstration som varade en halv dag, där man gjorde vågen och rusningar, spelade samba och gatuteater, lekte lekar, häcklade polis och brandkår, samt skanderade slagord som ”Arroz, feijão, maconha, educação” (ris, bönor, cannabis och utbildning), ”Polícia, polícia, maconha é uma delícia” (polis, polis, cannabis är en delikatess) och ”Um bombeiro é um maconheiro” (en brandman är en majaman).

Ytterligare ett av WSF:s huvudområden är en flygplanshangar som huserar inte bara kongresser och konferenser utan även konserter. Hangaren, som Carlos – född i Surinam men uppvuxen och utbildad i Belém och aktiv i det socialdemokratiska partiet – något partiskt säger konstruerades med hjälp av partiet. Carlos är, som många andra, kritisk till att president Luiz Inácio ”Lula” da Silva har ett toppmöte med sina socialistiska presidentkollegor – Venezuelas Hugo Chavéz Bolivias Evo Morales, Paraguays Fernando Lugo, och Ecuadors Rafael Correa – i hangaren under forumets andra dag.

– Lula är inte alls att lita på, hans släkt är mycket inflytelserik och han bedriver nepotism i Brasilien, säger Carlos.

Mer uppskattat är konserter med Seu Jorge och Jorge Ben Jor – en av den brasilianska musikens tungviktare och inflytelserik medlem av Tropicália-rörelsen som motarbetade den brasilianska diktaturen 1964–1985. Dessa båda ”cariocas” får ett enormt gensvar från de omkring 8 000 personer som trängs i hangaren.

Forumet besöks av runt 115 000 direkt deltagande från 142 olika länder. Men av de olika ländernas närvaro märks inte mycket då nio av tio besökare är från Brasilien och nära nog alla seminarier hålls på portugisiska. Ett intressant undantag är dock det seminarium om ekologisk skuld som bland annat Kristna fredsrörelsen anordnar.

Athena K. Peralta från den filippinska sektionen ställer krav på västvärlden:

– Den rika världens utsläppsskuld har vida överstigit den fattigare världens totala utlandsskuld, så slopa hela den påhittade utlandsskulden och börja istället betala av er skuld till oss, konkluderade hon sitt föredrag som drog mycket applåder och jubel.

Ett annat av få seminarier som hålls på engelska är ett om den ekologiska och ekonomiska krisen. Vito Botticelli, den italienske koordinatorn for The Labour and Globalisation Organisation, säger hoppfullt:

– Medan de talar om kris, kris, kris i Davos, talas det har i Belém om hopp, hopp, hopp!

Alla är dock inte lika positiva till forumet. På muren mellan UFPA och UFRA, full av graffiti, står att läsa: ”FSM: fórum sinceramente medíocre!” (WSF: ett verkligt mediokert forum). De brasilianska anarkisterna anordnar anti-FSM-09, ett alternativt forum under veckan då man bland annat kan höra den svenska gruppen Civil olydnad – vars storhet nått smått mytiska dimensioner i de brasilianska anarkistkretsarna – spela under bejublade former.

Ricardo fran Pará hänger i ett gathörn där det spelas både reggae och pagode (en lokal dans och musikform) med sina anarkistkamrater, som sticker ut en hel del från mängden med sina tunga ”snutsparkarkängor och läderpajer” med nitar och andra punksymboler i den tropiska hettan. Ricardo anser att ”é toda mentira!” (det är lögn alltihop):

– Det bara snackas och snackas under forumet, sen händer ingenting, allt bara rinner ut i sanden, och det är verkligen kontraproduktivt.

Alexandra Aubry från biståndsorganisationen Terre des Hommes sitter i skuggan av ett eukalyptusträd och lyssnar på slutanförandet från den stora scenen. Hon är besviken på flera saker.

– Det är en skam att lokalbefolkningen inte har råd att komma in. Myndigheterna har ”städat” rejält inför och under forumet, och vad händer med kvinnorna och barnen här utanför nu när det enorma säkerhetspådraget försvinner i morgon? frågar hon sig själv med en bekymmersam min.

På presskonferensen som hålls under sista dagen säger representanten för ursprungsfolken Mario Palacin att forumet verkligen varit lyckat och att han gläds över att ursprungsfolkens situation för första gången stått överst på agendan under ett internationellt forum. Han travesterar WSF:s huvudparoll, En annan värld är möjlig:

– En annan värld är inte bara möjlig, den existerar redan i byarna bland ursprungsfolken.

Jamal Juma från Palestina, som fått en speciell inbjudan från WSF med anledning av den israeliska ockupationen och krigföringen mot Gaza, tackar i ett tal Brasilien, WSF-ledningen och det internationella samfundet för all hjälp och stöd som han mött under veckan. Men allt är inte rosor:

– Jag säger detta i samma stund som det pågår en etnisk rensning i Palestina. Palestinierna har upplevt en av de värsta massakrerna någonsin och vi kom hit till Belém for att fråga omvärlden om det finns någon utväg, någon lösning på vår situation?

Det afrikanska språkröret Taoutin Bem Abdullah är mycket desillusionerad och besviken då endast 42 av 489 registrerade afrikaner nådde fram till Belém på grund av visum- och passkrångel, inställda flyg och pengabrist. Detta då nästa forum, WSF-10, åter står med afrikansk värd. Land är ännu ej bestämt men förhandstipsen heter Senegal och Sydafrika (som också hyser nästa fotbolls-VM).

– Vi har tre huvudpunkter på dagordningen till nästa WSF: vi vill se mer och bättre samarbete med den afro-brasilianska befolkningen i framtiden, vi måste bättre utnyttja de nya ledarna som till exempel Barack Obama, och vi måste visa bättre kontinuitet i det afrikansk-brasilianska samarbetet som inleddes i Nairobi 2007, säger Taoutin Bem Abdullah.

Rafaella Bolini, representanten från European Social Forum, söker dock hålla humöret uppe med att avsluta sin konkludering i hoppets tecken:

– Låt oss fortsätta kampen och synas den 8 mars och den 1 maj, på nästa ESF i Istanbul i september, på klimatkonferensen i Köpenhamn i december och på nästa WSF någonstans i Afrika 2010. Viva!