De osynligas parti är inget nytt. Så länge det har funnits utsugare och utsugna har klasskampen pågått och dess gemenskap vävts i det dolda. Från slavarnas upprorssånger på sockerplantagen till chefskarikatyrer på omklädningsrummens toalettväggar. Från fusklappar som skickas mellan bänkarna på ett matteprov till MSN-meddelanden som studsar mellan datorskärmarna och varnar om chefen är på väg. Från stämpelklockor som hela tiden går sönder till gatstenarna som väktarna plockar ut från arbetsförmedlingens rutor varje natt...

De osynligas parti är inget nytt, men det kapitel av historien som vi har berättat det senaste halvåret är över. Vi valde att illustrera möjligheterna i den osynliga klassgemenskapen genom en kampanj där vi visade upp olika aspekter av den kamp som alltid pågår i skuggornas mörker. Alla aktioner som utförts under kampanjen följde sin egen logik, hade sina egna syften och sin egen betydelse utan orden som omgärdade dem. Allt vi gjorde var att tala om det som tidigare var osynligt, och som nu kommer att bli osynligt igen.
De osynligas parti visade på kapitalismens alla motsättningar i dess mest konkreta form. Att vi lyckades med detta blev kampanjens största begränsning, eftersom osynligheten när den förs fram i ljuset och blir till synlighet samtidigt blir oskadliggjord. Den blir till politik, något som vi kan vara för eller ta avstånd ifrån.
Samtidigt har vi i Osynliga partiets begränsningar funnit frön till nya gemenskaper. Timanställda vårdare har mött arbetslösa på AUC. Fast anställda bagare har mött fildelare som sprider kurslitteratur. Högskolestudenter har mött strejkande arbetare.

Nu är vi redo att utvidga och utveckla dessa gemenskaper. Centralkommittén är härmed upplöst. Fraktioner kommer att bestå och uttala sig efter behov.
Osynliga partiet-kampanjen är slut. Partiet är dött! Länge leve partiet!
Det här är bara början...