Det hela är småroligt och hemtrevligt, till exempel när åskådarna leds iväg åt olika håll för att få följa olika scener, eller när skådespelarna filmas och projiceras på scenväggen när de plötsligt springer ut från teaterlokalen. Rollfigurerna är mest roliga krumelurer, men Eva Rexed gör ett intressant och oväntat porträtt av Long John Silver som en genomsympatisk, varmt leende superskurk. Hans ondska demonstreras i de handlingar vi får beskrivna för oss, i sitt uppträdande är han samtidigt vänligheten själv.

Linda Källgrens kapten Smolett är å andra sidan en osympatisk, arrogant figur vars enda försonande drag är att han står på den ”goda” sidan – om den nu är så god egentligen? Moment sår en del förvirring kring den saken när Adolf Hitler i flera olika upplagor träder in på scenen och berättar om sin förtjusning i boken Skattkammarön. Och visst, denna ensidigt svartvita äventyrshistoria om ädla hjältars kamp mot nattsvarta skurkar i en stabil samhällelig hierarki går säkert utmärkt att passa in i en nazistisk världsbild.

Jag funderar över varför jag trots de många komiska inslagen har en smula tråkigt under föreställningen. Kanske jag helt enkelt har sett för många av moments föreställningar, kanske deras i början nyskapande formspråk har mist sin fräschör?

Nja, jag tror snarare det handlar om att de här tar ut svängarna alldeles för lite, långt från de höjdpunkter i absurd komik som publiken ibland har bjudits på. Det är avslappnat och distanserat, småputtrigt och trivsamt. Och jag frågar mig varför moment ska spela just denna historia om de själva inte förmår engagera sig riktigt. Ja, varför? Ska man göra detta enkla pojkboksäventyr på scenen, och inte väljer att plocka isär det i småbitar, krävs nog mer gestaltning, mer övertygelse, mer (ja, faktiskt) realism.

När moment tidigare har gjort sina egensinniga versioner av klassiker från Sofokles till Strindberg har det uppstått spännande krockar mellan den komiska formen och den djupt allvarliga berättelsen, ur vilken crazykomiken förmådde utvinna nya intressanta be- tydelser genom sin belysning snett från sidan.

Här blir det varken hackat eller malet, varken spännande äventyr eller existentiell skrattfest.

Möjligen är det moment:teater självt som är moment:teaters värsta fiende. När gruppen inte når samma höga nivå som den brukar är det lätt att bli besviken. Men det måste sägas att även en halvlyckad momentföreställning är sevärd för den som gillar teater utanför de vanligaste allfarvägarna.