Debatt


Lotta Lagercrantz • Konstnär
Fria.Nu

Kulturministern och Konstfack offrar yttrandefriheten

När kulturministern ogillar en film som hon inte tycker är konst, utan skadegörelse, ställs Konstfack till svars. Men galleristen får inga frågor, utan tjänar bara pengar på all uppmärksamhet, skriver Lotta Lagercrantz.

Kulturministern går på konstmässa och får se en film, som visar hur en graffitikonstnär sprejar i en t-banevagn. Kulturministern anser att det inte är konst det hon ser, utan åverkan.

Konstnären som gjort filmen har tidigare gått på Konstfack. Skolan ifrågasätts. Rektorn kallas in för att förklara sig.

Men galleristen som ställt ut verket ifråga-sätts inte. Istället tjänar han pengar. Konstverket säljer bra efter kulturministens inhopp. En annan gallerist, som snabbt köpt sig ett exemplar av filmen, förklarar att den placerat sig i konsthistorien. Alltså, marknaden är fri, men högskolan ska kontrolleras – är inte det bakvända världen? Borde inte konsten vara fri, och marknaden kontrolleras?

I den förra kulturutredningen från 1970-talet fanns begreppet ”armslängds avstånd”. Det innebar att kulturinstitutionerna skulle ha armslängds avstånd till bidragsgivaren staten. Just för att kulturen och konsten – yttrandefriheten – måste stå fria.

När utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! visades på 1970-talet på Moderna museet, inklusive en solidaritetskväll för Svarta pantrarna, kritiserades museets ledning av riksdagens revisorer, som menade att museet ska syssla med konst och inte propaganda.

En het diskussion om konstens förhållande till statsmakten drog igång och dåvarande utbildningsministern Olof Palme slog fast att samhället inte ska ingripa med sin övermakt; det vore ”den auktoritära intoleransens väg”.

Det samma hände när Riksutställningar visade Sköna Stund. Utbildningsministern försvarade Riksutställningar, när det ifrågasattes vad som fick sägas med medel från staten. Yttrandefriheten stod högt i kurs då.

Men 2009 är det en annan minister och en annan kulturutredning som är i farten och konsten ska samhällsanpassas. Konstfack lyckades hitta ett kryphål vad gäller graffitikonstnären. Skolan var inte ansvarig, meddelar man, eftersom filmen gjorts utan handledning.

Däremot säger Konstfack att man tar på sig skulden för en annan elevs, Anna Odell, projekt, där hon gestaltar en psykotisk människa, eftersom hon haft handledning. Men sen gör skolan ändå inte det utan säger att hon orsakat ”samhällets tvivel” inför skolan. Konstfack gör sin elev Anna Odell till syndabock istället för att förklara för kulturministern och andra konstpoliser vad yttrandefrihet är och stå upp för skolans elev och hennes projekt. Följsamt säger Konstfacks rektor att nya regler ska införas så att något liknande inte ska kunna ske i framtiden. Tycker han verkligen att det var lösningen eller har kulturdepartementet hotat att dra in anslagen?

En kulturfientlig lavin är nu i rullning iscensatt av kulturministern, inte av Anna Odell. Lena Adelson Liljeroths inhopp släppte lös en flod av hatiska inlägg på internet mot konstnärer. Men vi måste väl ändå ha en kulturminister som försöker förstå vad samtidskonsten handlar om och som kan stå upp för yttrandefriheten? Kulturministen bör avgå nu.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria