Var är miljöpartiet?” frågar sig många och troligtvis främst dess

väljare. Debattartikeln som damp ner med morgonkaffet i DN söndagen den 22

mars, och som tillkännagav MP:s kärnkraftskompromiss med S och V, ställde

den indirekta och för MP obehagliga följdfrågan: Vem behöver ett grönt

parti som gett upp de flesta av sina profilfrågor för en handfull

ministerposter? Förutom stöd till militärinsatser i Afghanistan och

nyfrälst EU-stöd sätter sig alltså energipolitiken i knät på betonggrå

socialdemokrati. MP säljer ut sitt existensberättigande i rasande fart

medan språkrören fortsätter att le intill stigande opinionssiffror. Men

hur länge dröjer det tills allmänheten begriper att ett grått miljöparti

inte tillför det minsta i strävan efter en radikal samhällsförändring?