Jag är varken radikalfeminist eller någon annan sorts feminist. Jag är feminist, det räcker gott och väl. Som feminist vill jag förändra samhället – manssamhället. Varken jag eller någon annan feminist jag känner till skulle komma på tanken att tro att alla män är överordnade alla kvinnor ”i alla situationer” eller att det är ”otänkbart att en man kan jobba för jämställdhet”. Ge dig! Att dra ner debatten till en sådan låg nivå tillför inget.

Att förändra samhället innebär för det första att bli medveten om sin position – i mitt fall, den som kvinna. Vad det är att vara kvinna, varför vi förtrycks och hur vi vill ändra på samhället. I dag ser vi försök att sudda ut den feministiska medvetenheten hos kvinnor genom att tala om för oss att vi ska omtolka situationer istället för att förändra dem. Till exempel att hela existensen av kvinnor och män skulle vara något slags inbillning, eller uttryckt på Mikael Perssons sätt: ”Vi kan inte ändra de diskurser som vi lever med, men vi kan förhålla oss till dem på olika sätt genom att inta olika subjektspositioner.”

Det låter ju oerhört förnämt, men vad är det han egentligen säger? Att vi inte kan förändra, bara låtsas vara andra än vi är? ”Inta olika subjektspositioner” låter för mig som att det är vi som borde ändra på oss, inte samhället.

Jag jämförde med att spela överklass eller bleka sin hudfärg, vilket tycks ha chockerat Mikael Persson något enormt; hur vågar hon jämföra något så trivialt och flytande som kön, med fasta storheter som arbetare eller etnicitet? Som sagt – ingen skulle vara oseriös nog att påstå att klasskamp handlar om att ”inta olika subjektspostioner.” När det gäller kön, däremot, är det tydligen fritt fram att blanda bort korten.

När Mikael Persson skriver, och det gäller inte bara honom, får man intrycket att feminism är något i stil med att gå på lina eller lösa trigonometriska ekvationer: komplicerat och mest en anledning att briljera. För att vara feminist måste man tydligen ha en poststrukturell analys som ”understryker vidare kontextberoende och den bygger på en analys av hur språket förändras så att makten förflyttas.”

Jag förstår att detta kan funka på genus- vetenskapskurser, men ärligt talat – mig säger det absolut ingenting. Och hur detta ska användas i en bred feministisk kamp är verkligen en gåta.

Tidigare artiklar i debatten publicerades den 23 juni (Kajsa Ekis Ekman) och 30 juni (Mikael Persson och Jon Jordås).