Hej, Sverige.

Måste jag rätta mig efter dig eller får jag vara den jag egentligen är?

Varför tycker du inte om mig? Är det för att jag inte ser ut som dina barn?

Om du tittar efter så är jag inte så annorlunda. Jag har känslor, jag har drömmar, men viktigast av allt vill jag bara bli accepterad.

DINA BARN är inte bättre än vad jag är, vi är jämlika. Varför tillåter du oss inte att arbeta sida vid sida?

Tycker du inte om mig? Vad känner du när jag blir spottad på, kränkt och behandlad som ett djur?

Jag vill leva i frid här, men du tillåter mig inte. Det går inte en dag utan att du påminner mig om att jag är annorlunda. Dina barn tittar på mig och viskar om mig och du låter det passera. Hur kan du se mig i ögonen efter det sveket?

DU HAR SAGT att jag är ett av dina barn, men jag tror dig inte. Jag är inte dum eller blind. Jag kom till dig för att jag ville ha hjälp, du har gett mig den hjälp jag behövde när jag kom till dig och för det kommer jag alltid att uppskatta dig.

Men om jag får vara ärlig så har jag ett par frågor till dig: Hur känner du dig när du vet att jag inte mår bra? Hur känner du dig när du vet att dina barn hatar mig? Och hur känner du dig när vi går den här promenaden?

VI HAR TROTS allt känt varandra i ett par år nu, Sverige. Vi har delat glädje och sorg, medgångar och motgångar. Du känner mig, Sverige, och det sårar mig att du inte vill veta av mig. Jag har faktiskt drömmar precis som dina barn har drömmar. Du säger till mig att jag borde sluta, men jag tänker inte lyssna på dig.

Jag kommer aldrig att sluta drömma, jag tänker inte ge upp min dröm om mig och dig. Jag drömmer om den dagen du och jag kan ta varandra i handen.