Det är bråda dagar för Pernilla Stefansson, kontaktperson och koordinator för Tillgänglighetsmarschen i Göteborg. Årets marsch, den sjunde i ordningen, är den största någonsin, och det är mycket som måste klaffa. Men en sak har i alla fall arrangörerna haft tur med: SMHI har lovat att det blir bra väder i Göteborg under lördagen, något som förhoppningsvis kan locka lite fler personer att delta. Det är tredje året marschen går i Göteborg, och tidigare år har mellan 100 och 200 personer deltagit. Stefansson hoppas på rekordeltagande i år. Men en inbjuden grupp vet hon fortfarande inte om de kommer – hela kommunstyrelsen har fått inbjudningar.

– Jag har inte hört ett ljud från de inbjudna politikerna. Men om de inte skulle dyka upp är det ärligt talat mest pinsamt för dem, säger hon.

Som FRIA tidigare har skrivit om ligger Göteborg fortfarande långt ifrån att klara de uppsatta målen för 2010. Både kollektivtrafiken och tillgängligheten i innerstan ligger långt ifrån behoven.

När Stefansson tillsammans med Anita Näslund och Krister Frank från DHR funderar över varför så använder de Stockholm som måttstock. Ambitionerna ser annorlunda ut där, är de eniga om.

– I Stockholm finns det en helt annan sorts stöd från politikerhåll, de verkar vilja lite mer än vad man vill i Göteborg. Det är inte lika enkelt att etablera kontakter här, säger Näslund, verksamhetschef på DHR. Ofta är det trögt att få igenom förändringar i Göteborg trots att behoven är tydliga, menar hon.

– Det är nog möjligt att viljan till förändring finns, men det ständiga argumentet är att det saknas pengar. Det blir mycket snack men lite verkstad.

Exemplen blir allt fler. Gator som är omöjliga att ta sig fram på och brister i kollektivtrafiken. Och man behöver inte gå långt för att finna dem, menar marscharrangörerna. En promenad till stadens politiska centrum räcker.

– Titta på Gustaf Adolfs torg. Hur stor chans har en person med rullstol att ta sig in i någon av de byggnaderna? Ofta är det katastrofalt dåligt, och det verkar knappast som att man tar med sig det när man bygger om eller bygger nytt, menar Krister Frank, styrelseledamot i DHR.

Pernilla Stefansson fyller i med en egen erfarenhet av det mest uppmärksammade byggnadsprojektet i centrala Göteborg de senaste åren – Gamla Ullevi.

– Ganska nyligen var jag på besök på den nya fotbollsarenan i staden tillsammans med min mor. Där var det dels väldigt svårt att ta sig in med rollator, dels dåligt skyltat till handikapptoaletter och så vidare. Och det fanns en enda angiven plats för personer med funktionsnedsättningar. Det är för dåligt, säger hon.

Marschen för tillgänglighet genomförs i syfte att bristande tillgänglighet ska lagstiftas mot som diskriminering. Men förutom marschen planerar man också ytterligare en aktion.

I augusti ska en massanmälningsaktion genomföras. Aktiva uppmuntras att undersöka alla tillgänglighetsproblem i sin närmiljö – och därefter anmäla dem.

– Gå ner på stan. Ta en promenad längs med butikerna i ditt område. Hur många kan en funktionsnedsatt person ta sig in i? Det är inte så många, säger Anita Näslund.

– Tyvärr är det ju så att tillgänglighetsfrågan inte ligger högst upp på dagsordningen. Vi representerar en rätt liten grupp och det är vi medvetna om. Men då måste man tänka på att det finns många andra grupper som gynnas av att detta går igenom. Barnfamiljer och äldre mår också bra av att vårt samhälle blir mer lättframkomligt, säger Pernilla Stefansson.

Alla tre hoppas att den samlade handikapprörelsen ska kunna använda sig av tillgänglighetsmarschen för att mobilisera och göra budskapet till styrande politiker och tjänstemän än tydligare.

– Vi måste börja gå man ur huse. Ta efter den äldre generationen, som klev ut på gator och torg för att synas och höras, menar Krister Frank.