Kvinnor som äggkläckningsmaskiner! Den tanken får jag när jag läser Robert Skoglunds replik i Fria tidningen den 5 juni. ”Jag har mött flera kvinnor som kan tänka sig att bli surrogatmammor”, skriver han.

Robert Skoglund talar om västerländska män och kvinnors stora längtan efter att få egna barn – och att det därmed även i Sverige ska göras legitimt att anlita en så kallad surrogatmamma.

De kvinnor som burit och fött barn vet vad det innebär både fysiskt och känslomässigt. Hur ska det kännas att bära och föda ett barn som man sedan omedelbart ska lämna ifrån sig? Är det rätt att tillåta att även kvinnor ska ingå i ”djurfabriken” till gagn för mänskligheten? Av vilken anledning i så fall?

Jag utgår från att Robert Skoglund inte har tänkt sig ”surrogatandet” som ett arbete. Att kvinnor ska tjäna pengar på sitt äggkläckande. För i så fall kommer betydligt fler etiska frågor in i bilden.

Är det någon som tänker på barnen – på barn över huvud taget? Om en längtande mor eller far innerligt gärna vill ha barn så finns det redan överfullt ”att tillgå”. På gator, i slumområden, på barnhem och sådana som redan på fosterstadiet är bestämda till adoption. Varför väljer inte längtande föräldrar ett sådant barn? Kan de bara älska avkommor av sitt eget kött och blod? Säger inte det en hel del om dessa blivande föräldrar i så fall?

Är vi västerlänningar så egotrippade och bortskämda att det är ”ett eget barn” vi måste ha till varje pris? Hur långt ska våra ”rättigheter” tänkas sträcka sig?

Sen känner jag, Robert Skoglund, att det är rätt typiskt att en man uttalar sig positivt i frågan.