Människan kan vara evolutionens urbild
Vad är det som skiljer människan från djuren? Frågan är ointressant, eftersom det inte finns någon skarp gräns, menar många naturvetare. Hermundur Eidsson håller inte med, utan menar att frågan är intressant så länge många söker svar på den.
Debatt: evolution
Att det har uppstått en klyfta mellan en akademisk elit och gemene man, ser vi alldeles tydligt i Torbjörn Fagerströms artikel i tidskriften Forskning & Framsteg 8/08, (sidan 44). Fagerström säger bland annat att vår evolutionära historia sannerligen inte handlar om skiljelinjer, utan om gradvisa förändringar. Han säger att det är förvånande att så många än i dag ägnar tankemöda åt att söka efter svar på frågan vad det egentligen är ”som gör oss människor till skapelsens krona och [att vi] höjer oss över de oskäliga djuren” Fagerström är förvånad ”ty frågan är ju i princip besvarad alltsedan Darwin: vi ska inte förvänta oss att finna någon skarp gräns mellan oss och andra djur /…/ Jakten på vår unicitet är därför fåfänglig.”
Är frågan verkligen besvarad då det ändå är så många som söker efter svar på den? Påminner inte denna hållning om en religiös förkunnare som vill inpränta en dogm hos menigheten? Ett sådant förhållningssätt kan väl ändå inte anstå en vetenskapsman? Varför inte helt enkelt presentera sin naturvetenskapliga ståndpunkt och sedan ställa den till förfogande för en debatt?
Även om vi med all rätt kan konstatera att det finns ett stort antal individer som uppvisar små gradskillnader i utvecklingen från djur till människa, så betyder inte detta att skillnaden mellan människa och djur blir mindre väsentlig. Det vore som om man ville bagatellisera skillnaden mellan natt och dag, bara därför att gryningen består av långsamt tilltagande ljus. Skillnaden finns helt enkelt och det är den vi vill karakterisera.
Glädjande nog är det många som ägnar tankemöda åt att söka svar på dessa frågor kring människans härstamning och skillnaden på människa och djur. Tyvärr är det inte alla författare som blir publicerade eller får utrymme i massmedia; men de finns och deras synpunkter borde vara minst lika välkomna som Fagerströms. Jag tänker här på mera sällan refererade författare som F. A. Kipp, Jos Verhulst, T. Skaftnesmo eller L. Bolk.
Alla dessa författare har tagit fasta på väl bekanta fenomen inom biologi, som retardation och fetalisation. Dessa utvecklingslagbundenheter kan på ett bildartad sätt ge en ledtråd till hur människan utvecklas och på vilket sätt detta specifikt mänskliga utvecklingsförlopp skiljer sig från djurens.
Under den ontogenetiska utvecklingen hos olika primater ser vi en markant förändring i kraniet. Det finns åtskilliga bildserier som visar detta. Man kan då till exempel se schimpansungens påfallande höga panna, välvda hjässa och ganska stora bakhuvud. Ansiktet är ortognatiskt, det vill säga käkprofillinjen i ansiktets sidobild är lodrät. Detta är motsatsen till prognati, som vi ser hos en vuxen schimpanshanne, där samtidigt pannan lutar mera bakåt och huvudskålen blir proportionellt mindre. Hos en gammal schimpanshanne har pannan så gott som försvunnit och bildar en båge som övergår i hjässans och nackens form. Över- och underkäken bildar ett tryne som minst av allt liknar schimpansungens käkparti. Man kan naturligtvis undra hur det kommer sig att schimpansen gör denna utveckling via ett stadium som liknar människans.
Människan däremot bibehåller hela livet grunddragen av den unga människans huvudform. Hon är så att säga ung hela livet. Det är detta som den holländske anatomen Louis Bolk (1866-1930) kallade retardation eller fetalisation. Om vi säger att människans utveckling är retarderad, kan vi säga att djurens utveckling är forcerad. Hos djuren är det naturen som sörjer för utvecklingen. Det som människan sparar för sin personliga utveckling, blir ett kroppsligt verktyg hos djuren. Medan djuren specialiserar sig för en bestämd livsmiljö och utbildar därtill passande kroppsdel, har människan bevarat sin universalitet (sin urbild). Man kan jämföra människohanden med ett däggdjurs framtass och fråga sig vilket av dem som i högre grad har karaktären av något ursprungligt. (Se artikel av Trond Skaftnesmo i tidskriften: LIBRA Tidskrift för antroposofi 4/2002).
Hos barn som lär sig att gå ser vi att detta kräver initiativ, mod och ihärdigt övande. Det är ingenting som barnet har med sig som instinkt, utan det lär sig att gå genom efterhärmning. Kroppen är ännu inte färdigutvecklad, men det blir den då barnet tar den i besittning. Detta gäller också handens rörelser. ”Handlovsbenen samt mellanhandsbenens och fingrarnas leder, bildas och förbenas först under loppet av många års utveckling efter födelsen. Därigenom förblir barnets hand länge mjuk och formbar.” (Friedrich A. Kipp: Människans evolution med tanke på hennes långa barndom, Stockholm 1998).
Sådana iakttagelser kan ge en bild av människan som evolutionens urbild; och att från denna urbild härstammar de bildningar som har specialiserat sig. Evolutionsträden har sett olika ut sedan Ernst Haeckel. Man kan tänka sig ett träd i likhet med granen där man tydligt kan se en stam i mitten utifrån vilken grenarna växer. Stammen symboliserar urbilden av människan och grenarna, de specialiserade djuren.
Hermundur Eidsson
Järna
