De här barnen har flytt till Sverige och söker en fristad. Somliga av dem har varit med om krig och förödelse, andra är visserligen vid god hälsa men ändå fruktansvärt ensamma. Gemensamt för dem alla är att de nu väntar på att bli omhändertagna av det svenska samhället. De väntar på att få vård, ordentlig skolgång och vuxna som de kan knyta an till.

Sverige har 290 kommuner, men endast 99 av dem vill ta emot dessa barn. Det handlar om ett barn per kommun. Men Sverige säger nej, Sverige säger oftast nej.

För dem som följt debatten om invandring den senaste tiden, kommer det säkert som en chock att Sverige inte är så generöst på den här fronten som det ofta framställs i media. Obehindrat och ostört har partier som Sverigedemokraterna kunnat slå sig fram och sätta agendan för den debatt om invandring och flyktingmottagande, som Moderaterna och Socialdemokraterna mer än gärna deltar i.

Med en ny sorts kulturretorik – eftersom ras är utgånget – skyller man över och misstänkliggör invandrare inom såväl som utom landet. Det påstås att vi har haft en massinvandring. Och till råge på allt har det skett utan folkets stöd.

Verkligheten förhåller sig på annorlunda vis. Tillgänglig statistik på området pekar ut massinvandringen som en stor myt. Det ska också sägas att det svenska folket alltid varit överens om att avfärda assimilationstanken till förmån för integration och ett värdigt bemötande.

Dessvärre är det få som reagerar när Sverigedemokraterna för fram sina lögner i media. I EU-valrörelsen kunde de öppet torgföra valaffischer på vilka det med stora bokstäver stod: ”Ge oss Sverige tillbaka!”. Vilka har erövrat landet? Flyktingbarnen i Solna och Mölndal?

Enligt Migrationsverket är det oftast välmående kommuner som förvägrar de ensamma barnen en plats, och med handen på hjärtat ska det sägas att det inte är direkt förvånande.

Dessa barn behöver vårt stöd. Det är ingenting man måste diskutera sig fram. Antingen solidariserar vi oss med krigets barn eller så vänder vi andra kinden till. Det handlar om internationell solidaritet eller ohämmad nationell egoism.

För varje dag som går tappar flyktingbarnen alltmer förtroende för Sverige, det kan man utgå från. För varje dag som går känner de att samhället där utanför inte vill ha dem.

Solidariteten i Sverige sträcker sig inte längre än näsan räcker – låt därför detta bli en viktig påminnelse när debatten om ”massinvandring” tar fart igen.