Att älska en pappa som samhället avskyr. Att älska en pappa som kanske dödat, misshandlat eller rånat. Det är att vara socialt utsatt. I Västra Götaland finns det 2 100 barn som har en förälder eller nära familjemedlem i fängelse. Att bära på känslor av skuld och skam och att både älska sin pappa för den han är, men samtidigt hata honom för vad han har gjort; det är den tuffa verklighet som dessa barn ska tackla varje dag. Och vem ska de dela den hemligheten med?

På Göteborgs Räddningsmission har vi genom vår verksamhet Solrosen kontakt med 140 barn som har en nära anhörig i fängelse. Vi erbjuder samtalsgrupper, lägerverksamhet, familjegrupper, enskilda samtal och följeslagarverksamhet. Vi kan hjälpa dessa barn med att lätta på trycket, få en chans att prata med någon som förstår och få träffa andra barn som är i samma situation. Det är oerhört befriande att för en stund få möjligheten att slippa ljuga, hitta på och dölja sanningen. En sanning som är alltför smärtsam att dela med sin omgivning.

Göteborgs Räddningsmission når 7 procent av de barn som finns i samma utsatta situation i vår region. Vi önskar att vi kunde hjälpa fler.

Vi menar att vårt arbete bland utsatta barn och ungdomar i första hand är förebyggande. Vi vill vara med och förhindra att dessa barn själva hamnar i utanförskap och kanske kriminalitet och missbruk. Vi vet att gruppen barn till kriminella är överrepresenterad bland de vuxna som senare rekryteras till både gäng och kriminell verksamhet. Så ser samhällsperspektivet ut. Den stora bilden.

Men, det finns en annan sida av saken också. Den akuta insatsen. För barn som lever i den här situationen är arbetet inte förebyggande. För dem är insatserna akuta. Det är i dag man behöver prata med någon – inte om en månad, när det kanske finns plats på BUP. Det är i dag man mår dåligt, har ont i magen och inte vill gå till skolan. Det är i dag som ens bästa kompis mamma plötsligt säger att man inte längre är okej att vara bästis med.

Det är många frågor de här barnen och ungdomarna bär på, det är många problem som faktiskt är för tunga att orka med när man bara är 11 år. Och ändå tvingas nästan 2 000 barn att göra det. Vi behöver göra mer. Vi behöver vara fler. Vi behöver arbeta tillsammans för att minska utanförskapet och utsattheten bland barnen och ungdomarna i Göteborg. Solrosen är bara en del i det stora pusslet. Vi önskar fler pusselbitar.

Frågan vi måste ställa oss är: Vad kan jag, vi som privatpersoner, stad, kommun och ideell sektor tillsammans göra mer för att minska utanförskapet och utsattheten i Göteborg? Insatserna behövs och de är akuta.