I veckan har det hållits G20-toppmöte i Pittsburg. Statsminister Fredrik Reinfeldt ville som ordförande för EU vara med och påverka, och kallade inför G20-mötet EU:s stats- och regeringschefer till extra toppmöte i första hand för att diskutera hårdare regler för bonusar i finanssektorn.

Det är bra, men var det den mest relevanta frågan att fokusera på?

Världen är i akut behov av ett konstruktivt globalt ledarskap i framför allt två frågor, som har tydlig bäring på de internationella finansiella institutionerna. FN:s senaste siffror visar att över en miljard människor lider av hunger och undernäring. Den snabba globala tillväxten under 40 års tid har inte minskat antalet människor som svälter. Å andra sidan har denna tillväxt skett på ett ohållbart sätt. Hela jorden håller på att värmas upp på grund av den ohämmade exploateringen av olja, kol och träd. När de internationella finansieringssystemen diskuteras borde alltså den pågående hungerkatastrofen och klimatkrisen stå i fokus.

Frågan som vi och våra folkvalda borde ställa oss är hur vi ska kunna använda de internationella finansiella institutionerna som instrument för att skapa en rättvis och hållbar global utveckling. Med denna bakgrund har det varit skrämmande tyst om det förslag som en expertgrupp tillsatt av FN – under ledning av nobelpristagaren och ekonomen Joseph Stiglitz – lanserade om en reformering av finans- och valutasystemet. Denna tystnad tyder på att våra beslutsfattare inte vågar utmana det spekulativa finanskapitalet. Det är business-as-usual som gäller, då de avgörande finansieringsfrågorna borde stå överst på dagordningen. Även små globala skatter på koldioxid, valutaväxlingar och handel med aktier och värdepapper skulle ge hundratals miljarder i inkomster för att utrota hungern och skapa en hållbar och rättvis global utveckling.

Det här visar med all önskvärd tydlighet att om vi vill finna hållbara lösningar på världens stora ödesfrågor måste vi frångå de slutna rummens förhandlingar, där det är alltför lätt att kohandla och fjärma sig från den verklighet som behöver hanteras. Demokrati är en bra medicin mot tunnelseende och feghet. Sverige har tidigare varit ett föregångsland vad gäller att bidra till att fördjupa de demokratiska processerna inom de finansiella institutionerna. Efter orkanen Mitch som drabbade Centralamerika för tio år sedan ledde ett svenskt internationellt ledarskap till att folkrörelserna plötsligt fick tillträde till diskussioner med Världsbanken och IMF. Denna tradition bör Fredrik Reinfeldt vara stolt över och nu föra vidare.

För att få de rika ländernas beslutsfattare att agera humanistiskt och fokusera på de verkliga ödesfrågorna bör de människor som tvingas utstå konsekvenserna av dagens globala kriser finnas med vid de internationella förhandlingsborden. Strategiskt vore således att Sverige som EU:s ordförandeland agerade för att öppna G20, IMF, Världsbanken och de internationella handelsförhandlingarna så att herrarna i kostym tvingades möta såväl parlamentariker som folkrörelserna från utvecklingsländerna. Det handlar bland annat om de latinamerikanska ursprungsfolken som har tagit fram ett förslag om en FN-sanktionerad klimattribunal och de miljontals kvinnor som, trots vanmakten över att inte kunna ge sina barn tillräckligt med mat, organiserar sig för sina medborgerliga och ekonomiska rättigheter.

Den globala demokratin är eftersatt och den fråga som Fredrik Reinfeldt behöver ställa sig är vilka som ska finnas med för att diskutera och tackla dessa globala utmaningar. Den 10–11 oktober samlas hundratals aktivister från Latinamerika, Afrika, Asien, Mellanöstern och Europa i Rinkeby för att diskutera kvinnors och ursprungsfolks kamp i en globaliserad värld.

På dagordningen står just de ödesfrågor som världens folkvalda nu borde lägga all sin energi på att lösa. Den stora skillnaden är att denna gång deltar de som dagligen berörs av klimat- och hungerkrisens konsekvenser i debatten.

Vi bjuder härmed in regeringen att lyssna på människor från utvecklingsländer och hoppas att regeringen svarar med att arbeta för att öppna de slutna rummens förhandlingar för fattiga människors insyn och inflytande.