Parvin Ardalan
Ingeborg Sevastik var på plats i Stockholm den 1 oktober då förra årets Olof Palme-pristagare var på Sverigebesök. Pristagaren Parvin Ardalan från Iran delade med sig av sina egna upplevelser som journalist, kvinnokämpe och människorättsaktivist under ett seminarium arrangerat av ABF.
Torsdag 1 oktober deltog jag i ett intressant seminarium på ABF-huset i Stockholm då förra årets Olof Palme-pristagare Parvin Ardalan talade om situationen i Iran. Hon hade precis kommit till Sverige.
Parvin Ardalan tilldelades Olof Palme-priset 2008 och var på väg att kliva ombord på planet till Stockholm och prisutdelningen, när hon stoppades av regimen. Hon är journalist, kvinnokämpe och människorättsaktivist och är dömd till tre års fängelse i en iransk domstol men vet i nuläget inte vad det kommer att innebära för henne själv. Att hon inte tilläts att åka 2008 tror hon berodde på att åtal pågick mot henne just då.
Kvinnoaktivismen har stor betydelse i Iran och den började för 30 år sedan, då revolutionen visade sig vara emot kvinnor. Det finns nu fler kvinnor än män vid universiteten, trots att den traditionella kvinnorollen är att gifta sig och få barn. Kvinnorörelsen är en fredlig aktion som fortsätter och inte går att stoppa. De har demonstrationer, samlar in namn, har ett nätverk av kvinnor i och utanför Iran. De arresteras, ställs inför rätta och hamnar i fängelse, men de härdar ut. När en kvinna försvinner för en tid, tar nästa vid. Det är en arbetsmodell även för demokratirörelsen och studentrörelsen med vilka de samarbetar.
I demokratirörelsen ingår olika grupper och olika ”färger”, men alla har det gemensamt att de vill ha demokrati och Parvin Ardalan betonar ”att vi måste tolerera varandra”. Rörelsen ökar mer och mer och då måste olika röster stödja varandra för att klara denna period. Processen har inte stoppats, något har förändrats efter 30 år anser hon. Nu finns folkets röst på gatorna, genom mobiler och media kan hela världen lyssna och se vad som pågår.
På en direkt fråga om kärnkraften i Iran svarade hon att hon inte är emot kärnteknologi. Hon ser dock en fara i att omvärlden fokuserar enbart på kärntekniska frågor och då inte bryr sig om eller trycker på angående mänskliga rättigheter i Iran.
– Vi vi vill ha en fredlig förändring i vårt land och våra problem är era problem, avslutade hon.
