Skicka alliansens politik på rehabilitering
Uppsala kommuns kostnader för försörjningsstöd ligger i år 48 miljoner kronor över budget. Utbildnings- och arbetsmarknadsnämndens ordförande Mohamad Hassan (FP) nekar till att det delvis skulle bero på att Uppsala kommun fått ta försörjningsansvar för människor som kastats ut från sjukförsäkringssystemet.
Har Utbildnings- och arbetsmarknadsnämndens ordförande Mohamad Hassan rätt är det egentligen ett än sämre betyg för den borgerliga arbetsmarknadspolitiken – det stora underskottet handlar i så fall helt och fullt om ökade samhällskostnader, och är inte resultat av en omfördelning i kostnadsansvar mellan stat och kommuner.
Regeringens slakt av sjukförsäkringssystemet är naturligtvis inte heller första hand en fråga om kommunalekonomiska effekter, utan en fråga om hur enskilda människor drabbas. Nästa år utförsäkras ytterligare 54 000 personer, och av dessa beräknas cirka 30 procent omedelbart bli beroende av kommunernas försörjningsstöd. Är det politik för ökat utanförskap som är namnet? ”Nej”, säger Hassan. ”Ingen blir utkastad, utan snarare inkastad i en åtgärd som syftar till återgång till arbete.”
Om inte de 105 000 namnunderskrifter som samlats in i protest mot regeringens agerande övertygar Mohamad Hassan om att hans lek med ord är stötande borde samtal med de enskilda människor som berörs kunna göra det.
Kvinnan som efter ett långt arbetsliv drabbats av cancer och inte orkar arbeta under strålbehandlingen, får plötsligt besked att hon bedöms som fullt arbetsför och inte är berättigad till sjukpenning. Vilket medför att hon under en behandling, där varje ytterligare orosmoment försämrar diagnosen, tvingas till just oro över hur hon utöver sjukdomsbekämpningen ska klara hushållsekonomin.
Mannen som arbetar som kvalificerad ekonom men har en astma som gör att han ”bara” orkar arbeta ett par timmar per dag, får besked om att någon möjlighet till deltidssjukskrivning inte medges. I en situation där han omöjligen kan arbeta heltid tvingas han istället ut i fulltständig arbetslöshet.
Eller den yngre mannen som på grund av ett psykiskt funktionshinder bedömts behöva hemtjänst för att få hjälp med städning och inköp av mat, men samtidigt nekas sjukpenning.
Visst, enskilda exempel, men de visar på blinda fläckar i alliansregeringens arbetsmarknadspolitik:
1) Man ser inte till enskilda människors bästa och saknar helhetsgrepp i individärenden. Istället tillåts godtycke råda, med en fullständigt ogreppbar situation för de som berörs som resultat.
2) Man glömmer att trygghet och hopp är en viktig grund i all rehabilitering. De som drabbas allra hårdast av alliansregeringens politik är psykiskt funktionshindrade. Enligt Statistiska centralbyrån befinner sig 62 procent av personer med psykiska funktionshindrade utanför arbetsmarknaden. Deras chanser att ta kontroll över den egna tillvaron förbättras inte när oro över hushållsekonomin ska läggas till problembilden.
3) I ivern att få alla ut i heltidsarbete glömmer man bort att det finns massor med människor som av olika anledningar inte kan förvärvsarbeta 40 timmar per vecka. Och istället för bidra med arbete några timmar i veckan hamnar många av dessa helt utan arbete, med både ökade kostnader och sämre situation för individen som resultat. Att rehabilitera dessa människor är mantrat. Men det är tämligen uppenbart att det är alliansens arbetsmarknadspolitik som behöver rehabiliteras. Så länge tillväxtparadigmen kräver att alla arbetsinsatser ständigt ska effektiviseras kommer allt fler människor att slås ut från arbetsmarknaden för att de inte svarar mot de krav som ställs.
Den moraliska frågeställning högern borde ägna sig åt är om det är rimligt att på det sättet offra människor för att ekonomin ska kunna växa. Vad är välfärden värd om allt färre ska få vara med och dela den?
