Den längsta bevarade delen av muren följer floden Sprees strand mellan stadsdelarna Kreuzberg och Friedrichshain. Sträckan kallas East side gallery och är fylld med målningar.

1990 bjöds konstnärer från 21 olika länder in för att bemåla denna 1,3 kilometer långa del av muren som inte rivits, men väder och vind och klotter har gjort att många av de ursprungliga målningarna steg för steg har försvunnit. Därför har under försommaren många av de konstnärer som var med då tackat ja till en inbjudan om att komma till Berlin för att på nytt måla de bilder som de gjorde för snart 20 år sedan.

Sedan i våras har även ungdomar fått vara med och måla på två och en halv meter höga skivor av frigolit, vilka ska utgöra brickorna i ett långt dominospel mellan riksdagen och Potsdamer Platz i centrala Berlin, som på själva 20-årsdagen måndagen den 9 december, exakt klockan 19.25, ska knuffas omkull.

Demonstrationerna som ledde fram till murens fall hade tagit sin början i Leipzig nästan på dagen en månad tidigare och just klockan 19.25 den 9 november 1989 förklarade en pressad Günter Schabowski i det östtyska kommunistpartiets ledning att det nu var möjligt att få utresetillstånd till Väst utan att uppge särskilda skäl.

Processen för ett återförenat Tyskland tog strax därefter sin början och nästan ett år efter murens fall, den 3 oktober 1990, skedde den officiella återföreningen. Men till en början var det inte självklart att och på vilket sätt de två staterna skulle återförenas och till exempel Storbritanniens Margret Thatcher var helt emot ett återförenat Tyskland.

I bäst fall föreställde sig många samtida kommentatorer möjligheten till en federation mellan de båda staterna. Lösningen blev istället att Västtyskland närmast köpte upp DDR till ett pris som skulle visa sig bli enormt stort.

En som dock menar att ordet återförening är gravt missvisande och än i dag vägrar använda sig av det är den tyske författaren och nobelpristagaren Günter Grass. Snarare handlade det, enligt Grass, om att Östtyskland frivilligt anslöt sig till den Västtyska förbundsrepubliken – den västtyska identiteten behövde aldrig omprövas. Johannes Freund som är docent i tysk 1900-talslitteratur vid Humboldt universitet berättar hur återföreningen för honom, född och uppvuxen i Väst, mest betydde att tv:ns väderlekskarta vidgades en bit åt öster.

Prenzlauer Berg är en av de stadsdelar i det gamla Östberlin som förändrats mest sedan murens fall. Förr var det en stadsdel där många arbetare bodde och innan murens fall ett centrum för oppositionella och konstnärer. Efter murens fall har fasaderna putsats, ett nytt klientel har tagit över i takt med att bostadspriserna stigit och gator som till exempel Kastanienalle har fyllts med barer och butiker. På ett kafé i närheten, med det mer eller mindre ironiska namnet Kauf dich Glücklich (köp dig lycklig), dricker Anna Baumann sitt eftermiddagskaffe. Anna föddes i Östberlin 1987, men flydde mindre än ett år gammal tillsammans med sin mamma via ambassaden i Prag till Västtyskland.

Många östtyskar hade året innan murens fall utnyttjat den nya politiska öppenheten i Östeuropa och flytt via Ungern till Österrike eller via ambassaderna i Prag och Warszawa till Västtyskland och detta var en starkt bidragande orsak till att Östtyskland tvingades öppna sina gränser. Tanken var först att Anna och hennes mamma skulle åka tillbaka till Västberlin dit Annas pappa hade flytt strax innan. Men istället stannade de kvar i det egentliga Västtyskland och Anna växte upp i Aachen nära den nederländska gränsen.

Efter studenten flyttade hon tillbaka till Berlin och efter att ha jobbat deltid på Hennes & Mauritz i ett av de nybyggda shoppingkomplexen vid Alexander Platz har hon nu precis börjat studera vid Potsdam universitet utanför Berlin. Hon berättar att det kändes speciellt att komma tillbaka till Berlin.

– Det är en del av mitt liv att vara född här trots att jag inte har några egna minnen. Men många gånger har jag svårt att få ihop min mammas berättelser om staden eftersom den har förändrats så mycket sedan dess.

Enligt Anna bryr sig ungdomar i Tyskland inte så mycket om Öst och Väst längre – eller har så stora kunskaper om hur det såg ut för 20 år sedan. Andra faktorer är viktigare: stad eller landsbygd, rik eller fattig, senaste modet eller en alternativ livsstil. Samtidigt känner hon att Berlin är mer öppet än andra delar av det gamla Östtyskland, många mindre städer har drabbats hårt av arbetslöshet och den senaste ekonomiska krisen. Trots enorma investeringar och en ökad levnadsstandard är arbetslösheten fortfarande högre i Öst än i Väst.

– Jag tror många lätt glider in i hopplöshet, glorifierar DDR och önskar tillbaka tryggheten som fanns på den tiden, säger Anna.

I en undersökning utförd i det tidigare Östtyskland av Institutet för marknadsundersökning i Leipzig menar 17 procent att DDR med facit i hand var ett bättre samhälle, medan 72 procent menar att de trots problemen med att återuppbygga Öst ändå är glada över att leva i ett återförenat Tyskland.

1991 beslutades att Berlin skulle bli det återförenade Tysklands huvudstad. Flytten ses ofta som en enhetssymbol i utlandet, men omröstningen i Förbundsdagen mot konkurrenten Bonn vanns med endast 18 röster och för tyskarna är det betydligt viktigare att den nuvarande förbundskanslern Angela Merkel kommer från Östtyskland. Det menar i alla fall den tyske sociologen Andreas Zick.

– Hon är en större symbol för det enade Tyskland än vad Helmut Kohl var och lägger dessutom stor vikt vid Östfrågor, säger han i en intervju på sajten Bundeszentral für Politische Bildung.

Andreas Zicks forskning visar att många skillnader fortfarande lever kvar mellan det gamla Öst- och Västtyskland. Det handlar inte bara om ekonomiska ojämlikheter, utan även om att många stereotyper om Öst och Väst fortfarande lever vidare i Tyskland. Många östtyskar känner sig fortfarande som en andra klassens medborgare. Andreas Zick pekar på samma mekanismer som styr integrationen av olika invandrargrupper:

– Stereotyper lever vidare så länge människor fortsätter att leva sida vid sida, utan att ha någon egentlig kontakt. I slutändan har den tyska befolkningen under 40 år levt i två helt olika samhällssystem, det skakar man inte av sig över en natt.
 
På Berlintidningen Der Tagesspiegels hemsida har man under de senaste månaderna dag för dag kunnat följa händelseutvecklingen som hösten för 20 år sedan ledde fram till murens fall. Här har också läsarna kunnat skicka in sina egna berättelser om vad de gjorde när muren föll. En taxichaufför berättar hur han körde sin första ”Ossi” till den italienska favoritrestaurangen nära Ku'damm i Väst. En man som då bodde i Västberlin berättar hur han dagen innan satte sig på ett plan till Nya Zeeland för att väl framme på andra sidan jorden ta del av nyheterna om muren och gränserna mellan Öst- och Västtyskland som nu var möjliga att passera.   

Den längsta studie som gjorts kring inställningen till den tyska återföreningen påbörjades redan 1987, då 1 200 östtyska ungdomar i åttonde klass i Leipzig och dåvarande Karl Marx Stadt fick frågor om bland annat sitt deltagande i och sin inställning till skolan och olika ungdomsorganisationer. Dessa då 14-åriga ungdomar, som utgjorde ett representativt urval för sin årskull i Östtyskland, har man sedan genom nya studier lyckas följa efter murens fall, återföreningen och ända fram till i dag. Studien är den enda i sitt slag där en stor enhetlig grupp östtyskar under så lång tid fått frågor om sina upplevelser av den tyska återföreningen. 

Fortfarande 2008 upplevde 90 procent av dem som deltog i studien, numera 35 år gamla, det som positivt att ha personliga erfarenheter av DDR. Trots detta har en övervägande majoritet allt sedan 1990 en positiv in ställning till återföreningen. Ett enat Tyskland har för de flesta blivit en självklarhet. För vissa används återföreningen pragmatiskt för den personliga utvecklingen och den egna yrkeskarriären, medan andra som deltagit i studien, framför allt de som själva drabbats av arbetslöshet eller lider av låga inkomster, betraktade återföreningen mindre positivt.

Anmärkningsvärt är att 62 procent av männen men endast 38 procent av kvinnorna betraktar sig som vinnare vad gäller återföreningen. Att DDR hade både bra och dåliga sidor har varit den rådande åsikten hos en majoritet av deltagarna, från återföreningen fram till i dag. 

Från Eastside Gallery i Friedrichshain kan man via Oberbaumbrücke, med sina karaktäristiska torn, cykla, gå, eller åka bil över till Kreuzberg, medan högbanans vagnar skramlar förbi på brons andra nivå. Från det att muren byggdes 1961 och drygt tio år framåt var bron helt stängd för passage, för att sedan fram till murens fall fungera som en gränsövergång för fotgängare.
I en bar strax bortom Schlesisches Tor sitter en tyska i 30-årsåldern, som bland annat jobbar som lärare på en språkskola, där hon lär ut tyska till unga spanjorer, skandinaver och andra som lockats till Berlin. Hon berättar om turisterna i centrala Berlin som brukar stanna henne och fråga: ”Var ligger den där muren egentligen?”

– Som om de förväntar sig att muren fortfarande ska finnas där, skära genom staden.

Även politikerna i Berlin börjar inse vilken turistattraktion muren egentligen utgör. 70 procent av turisterna i en undersökning säger att de åkt till Berlin för att se muren, men blivit besvikna när de inte hittat den, skriver den brittiska tidningen Independent i en artikel. Men med en handhållen multimediaapparat och GPS-teknik kan man numera vandra längs med murens tidigare sträckning. Den rivna muren som stadens största turistattraktion.

Samtidigt är muren svår att greppa för många unga som inte har några egna minnen av den. Anna Baumann på ”Kauf dich Glücklich” berättade att det ofta blir rätt ytligt när folk pratar om det gamla Östberlin och Östtyskland.

– När folk frågar var jag är född och jag svarar Berlin, frågar de om det var i Öst eller Väst, men sedan blir det oftast inte så många fler frågor.