Burkan förkroppsligar patriarkatet, skriver Petra Mossberg den 14 november. Hon vill att heltäckande slöja ska förbjudas i Sverige. Visst, slå på offret bara, säger jag.

Petra, du har rätt i att debatten om huruvida det är besvärligt att kommunicera med någon som döljer sitt ansikte, med många fler argument, är tämligen ointressant i sammanhanget. Och du har många goda poänger när du istället börjar diskutera kring patriarkatet och dess tvingande könsroller. Jag är i själva verket övertygad om att vi vill samma sak du och jag, men frågan är vilken metod som tar oss dit. Förbud är varken det enda eller det bästa sättet att få bort allt som är dåligt.

Valet att bära burka är inget fritt val, säger du, och naturligtvis är det inte det. Lika lite som valet att sminka sig och raka bort kroppshår är fritt för svenska tonårstjejer (en av de ”teoretiska jämförelser” du nämner). Men tänk dig in i situationen! En burka är – kanske inte för dig, men för dem som bär den – ett religiöst plagg. Det vill säga, många är faktiskt (irrationellt?) övertygade om att de kommer till helvetet om de inte bär den! Om vi nu förbjuder bärandet av burka, vad hade du tänkt att straffet skulle vara för den som bryter mot lagen? Värre än helvetet?

För det är det som är den lilla haken med just förbud som förändringsmetod: det måste alltid finnas ett straff för dem som bryter mot det, i det här fallet de förtryckta, just dem vi ville hjälpa. Om de hade det svårt förut med sitt ofria val, vad ska det inte bli nu, när de utsätts för dubbel bestraffning?

Låt mig göra ännu en jämförelse: ringa misshandel är i Sverige tillåten om offret gett sitt samtycke till den. Till exempel S/M-sex. Grov misshandel är däremot alltid förbjuden, med eller utan offrets samtycke. Men under inga omständigheter är offret förbjudet att vare sig bli misshandlat eller att ge sitt samtycke därtill! Inga straffsatser finns för misshandelsoffer! Det är inte heller straffbart att sälja sin kropp, och inte ens att låta bli att anmäla en våldtäkt man utsatts för. Tycker du att det borde vara det?

För du talar insiktsfullt om brottet, men jag tycker att det är väldigt intressant vem du väljer att straffa. Om något ska förbjudas, så förbjud istället tvånget! Straffa de föräldrar eller äkta män som tvingar sina döttrar eller fruar att bära burka. Förbjud till och med psykiska påtryckningar till det.

Ja, jag är fullt medveten om att dessa brott vore mycket svårare att bevisa än vad brottet att bära burka vore, men det är väl knappast det som borde ligga till grund för vår lagstiftning? ”Förbjud det som syns”? ”Förbjud symptomet”? Nej, förbjud det som förbjudas bör, och så får man fälla där det finns bevis och fria där de saknas, det är inte mer med det.

Som jag sa i början tror jag att vi vill samma sak. Nämligen att befria människor – män och kvinnor – från patriarkat och tvingande könsroller. Men det finns många bättre sätt att göra detta på. Till exempel debatt och informationsspridning, fungerande integration av invandrarkvinnor, ett starkt rättsligt och socialt skydd mot misshandel och övergrepp i hemmet och hjälp att starta eget företag. Kvinnor som är trygga och som har goda möjligheter att förverkliga sig själva, utöver att vara goda hustrur, vill nämligen – statistiskt sett! – inte hämmas av förtryckande mekanismer.

De kvinnor du nämnde, som vågar sina liv i vissa länder genom att vägra burka, jag slår vad om att de bor i städerna, eller hur? Jag slår vad om att de har utbildning! Det är inga analfabeter från nån isolerad bergsby, där alla kvinnor bara blir hemmafruar ändå.

Nej, ge alla kvinnor, oavsett religiösa eller kulturella övertygelser, öppet tillträde till alla de svenska möjligheter som faktiskt finns till självförverkligande och integritet. Då kommer om inte annat nästa generation kvinnor att lägga av sig slöjan ändå.

Visst kan en lag, precis som lagen om ”pappamånaderna” som du nämner, skynda på borttagandet av själva burkan, symptomet, och därmed kanske också tvinga en del kvinnor till påskyndad självinsikt och hjälpa andra som redan besitter sådan att stå upp för den. Men det kommer också att innebära ett mycket större psykiskt lidande för vissa: för dem som faktiskt är övertygade om att Gud vill att de skyler sina ansikten. Och en kränkning av deras mänskliga rättigheter. För det är faktiskt en mänsklig rättighet (enligt FN:s deklaration Artikel 18) att iaktta religiösa sedvänjor. Ett förbud blir alltså både onödigt och ett människorättsbrott.

Men dessutom kan det bli kontraproduktivt. För, som sagt, vad ska hända med de kvinnor som bryter mot förbudet? Kommer de att få tillgång till det svenska samhällets självförverkligande möjligheter? Kommer de att integreras och utbilda sig? Nej, inte när integrationen villkoras på det här sättet – utifrån en västerländsk norm, utan respekt för deras egna normer.

De kvinnor som verkligen tror på patriarkatet och fruktar den dömande guden, de som kanske är de allra mest utsatta, kommer att stängas ute från samhället av en sådan lag, bli ännu mer utsatta. Och ännu mer fast i sina normer och i sina hem.

Så låt oss istället förändra på positiva sätt. Förbud bör vara till för brott. Brottsoffer, däremot, ska vi stödja.