Vårt kollektiv är ibland för rörigt för sitt eget bästa. Lätt hänt när vi varit en av de mest välbesökta lägenheterna i Stockholm. Vilket annat hem har till exempel haft skrivarcirkel, gratisaffär, releaseparty, banderollmålningar, kaféhäng, filmklubb och tagit emot nya ansikten med öppna armar och en tallrik utsökt containermat?

Kollektivet har behövts i ett kallt Stockholm, och har genom åren fyllt fler funktioner än vad någon i början hade kunnat drömma om. Miljonförorten Fittja har blivit en del av oss, och vi en del av den.

Men nu förklarar någon för mig att mitt hem har blivit stormat av polisen och att de har gripit mina vänner, de som råkat befinna sig där just då.

Anledning? Upploppen i Fittja dagarna innan. Nu äntligen har de hittat en orsak att ge sig på det lokala politiska kollektivet. Folk där måste bara vara inblandade. Över en natt har polisen och riksmedia stämplat oss som samhällsfarliga och Afa-anhängare och hela syndabockskarusellen är igång. Afa är tydligen det läskigaste ordet de kan komma på för en vänsteraktivist utan att nämna terrorist.

Att upploppen startade på grund av polisens övertramp mot Fittjas ungdomar för en laserstråles skull talas det tyst om. Nu är det Afa och de nio i lägenheten som får allt fokus. Polisens hotbild blir den enda bilden, samtidigt som mediernas och de högerextremas rapportering om de misstänkta går hand i hand.

Vårt hems mysighet och mångfald är som bortblåst. Nu är vi ett hotfullt Afa-kollektiv. Lägenheten har därför blivit en öppen gata där poliser med nycklar kan komma och gå som de vill, ta vad de önskar. Den öppet rasistiska hyresvärden står så klart på polisens sida och vill bli av med oss så fort det bara går. I det Fittja jag har älskat och levt i de senaste åren stryker civila poliser runt för att göra förorten säker igen – som om polisen med sin närvaro inte vore de som startade allt. Nej, det är ju vi som är problemet, vi med våra farliga visioner om en annorlunda värld.

Det är lätt att bli nedslagen och rädd, men jag vägrar att ta på mig deras paranoia. De kan få den brännmärkta lägenheten, men hoppet och lusten att kämpa mot det rådande systemet och integritetslösa övervakningssamhället ska de fan inte få rucka på.

Det är inte sista gången de kommer att vilja trakassera och fokusera på folk som anses politiska och sen ge dem en stämpel som inte är sann. Ingen av oss är med i Afa, något som de själva skriver på sin hemsida. Men det spelar liksom ingen roll när polisen bestämmer.

Kanske hade det inte hänt om vi inte haft en så öppen attityd mot nya ansikten, grannar som gäster. Men halva syftet med vår existens har ju varit att folk ska få reda på oss, att vi tillsammans ska kunna skapa något mer levande än en vanlig bostad. Och det har vi lyckats med. Med lägenheten som bas har vi levt i en annan verklighet, där rädslan för att sticka ut och realisera sina visioner inte kunnat få fotfäste. Livet som en lek, och leken på allvar. Det kan tydligen få oväntade konsekvenser.