När min man levde fick han en hjärtinfarkt, men kom igen och gick tillbaka som fastighetsskötare, året efter fick han sin cancerdom och efter fyra månader avled han. Tänk om han hade unnats glädjen att få arbeta till slutet, istället för att bli arbetslös på grund av ”arbetsbrist”. Och å, vad han hade uppskattat att få kräkas i toaletten hos någon hyresgäst, om han hann fram dit förstås. Eller trilla ikull i någons lägenhet när han, halvblind av metastaser, inte såg vart han gick. Säkert hade han ändå kunnat hanka sig fram med firmabilen på stan, folk fick väl visa lite hänsyn för sjutton! Förresten, varför hade han inte kunna få morfinet hos en annan hyresgäst? Borde inte det gå att ordna, kanske jobbade någon av dem inom sjukvården?

Och den palliativa vården kunde väl företagen själva stå för, spruta morfin och trösta. Och till sist borde vi alla ha den goda smaken att trilla av pinn vid eftermiddagsfikat, ja så att man inte bara stämplar ut för tidigt, alltså. Och tänk om det stod lite kistor i förråden, då var det bara att tippa ner dem som gjort sitt för dagen. Och livet. Vilken samhällsbesparing det här skulle bli.

Förresten borde väl inte sjukhusen belastas över huvud taget med folks sjukdomar, kunde inte tandläkaren (han som ska ta blodtrycket numera) även stråla cancerpatienter, jag menar kollar de tänderna med röntgen, så varför inte?

Tänk, jag ryser av glädje hela jag av att alla sjuka ska få återgå till arbetet och ge av sin kraft, till sista blodsdroppen. Bokstavligt talat liksom. Allt för att regeringsrepresentanter inte fattar ett dyft hur det är att bli sjuk och inte orka längre.

Gammal hederlig högerpolitik, ställer ni upp på det ett varv till svenska folk, eller slänger vi ut dem ur Rosenbad 2010?!