Det är intressanta åsikter ni i Skattebetalarnas förening framför den 9 januari, men inte särdeles ovanliga för nyliberaler. En fråga man kan ställa sig är dock hur i hela världen ni vet att undertecknad inte tar ämnet på allvar. Varför skulle jag inte göra det?

Vi har alla matats med hur de nya sjukreglerna slår mot de mest utsatta: cancersjuka som tvingas ut i arbete, mammor som har förlorat sitt barn måste anmäla sig på arbetsförmedlingen dagen efter, människor som tar sitt liv för de ser ingen annan lösning än att försvinna.

Och ja, jag tror att det inte är så dumt rent samhällsekonomiskt att, som ni skriver, ”regeringen vill att vi dör vid rätt tillfälle”. Eller hur? Ni som anser det vara i sin ordning att tvinga ut sjuka människor i arbete måste ju tycka så, inklusive regeringen som har fixat de här reglerna.

Nej, jag är inte ett dugg förvånad. Vi såg ett hårdnande samhälle på 1990-talet. Den här gången var man mer samspelt och hade noggrant förberett vad man skulle göra, det man glömde berätta var hur man tänkte göra det.

Att den som kan arbeta ska göra det är inte främmande för mig heller. De allra flesta av oss vill ha ett arbete att gå till, men att sjuka människor ska piskas ut i arbete, det känns främmande.

Och ni förstår, kära nyliberaler, att satir är den svages vapen mot det som är skrämmande. För det samhällsklimat jag ser i dag skrämmer mig intill döden. Den hårdhet, brist på empati och det förakt för svaghet som finns har inga andra skapat än de som har ordnat till utförsäkringar och regler som inte ger den sjuke rätt att vara sjuk.

Ni skriver om destruktivt bidragsberoende, kan ni kanske spalta upp var de jobb finns som alla sjuka, arbetslösa och utförsäkrade ska söka? Det pratas så mycket om ”arbetslinjen”, och det låter väl bra, men var finns alla arbetstillfällen?

Om ni sedan tror att det är regeringens politik som har varit framgångsrik när man ser en nedgång i sjukfrånvaron, så kanske ni borde öppna ögonen lite. Det kan inte vara rädslan att förlora jobbet som gör att man arbetar även när man är sjuk? Eller kanske att man frivilligt går ner i lön för att få behålla sitt arbete eller att man låter bli att skaffa barn. För unga fertila kvinnor är inte så välsedda, de blir ju på smällen och kan inte jobba, sen ska de inte sjukskrivas heller när de får problem under graviditeten, för det är ingen sjukdom.

Men herregud, vad är det för samhälle vi lever i? Hur långt vill ni ha tillbaks oss i tid, till 1930-talet? Före industrialismen? Kanske med lite lösdriverilagar som grädde på moset, så att vi får sitta i fängelse om vi drar benen efter oss och inte jobbar?

De flesta av oss har betalat skatt och har rätt till sjukförsäkring när vi är sjuka, det är inget bidrag utan en försäkring. Det regeringen gör är att montera ner hela vårt trygghetssystem och inte ersätta det med något annat än genuin rädsla. För vi har mer att förlora i dag än för hundra år sedan, vi är räddare i dag när vi ser resultatet av att en högerregering kom till makten.

Jag säger som en äldre kvinna sa i början av 1990-talet ”aldrig trodde jag att vi skulle förlora det vi hade byggt upp!”. Näe, det trodde inte jag heller. Nu är det kallt mellan människor på ett sätt som jag aldrig har upplevt i hela mitt liv. Men värmen och solidariteten går att återställa, det är valår i år och jag hoppas att ni åker ur Rosenbad så det ryker om er! I alla fall ska jag inte bidra till att ni sitter kvar.