Vi läser om hur hot och våld ökar på skolorna i Rosengård, och om hur lärare känner sig allt mer pressade och oförmögna att hantera situationen. I takt med att resurserna minskar på skolorna ökar problemen.Många lärare på Rosengård beskriver sitt yrkesval som ett kall, snarare än ett pedagogiskt uppdrag. För någonstans har uppdraget kommit att handla mer om konflikthantering, socialarbete och tidskrävande krismöten med föräldrar, än om att lära ut matte eller geografi. Många lärare vänder ut och in på sig själva för att skapa en dräglig arbetsmiljö för sina elever och för sig själva, men jobbar i ständig motvind. Många står handfallna inför en uppgift som verkar omöjlig, och saknar verktyg och framför allt resurser för att kunna göra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt.

Det finns säkert en massa olika anledningar till varför just barn påRosengård ger uttryck för så mycket stress och oro. När våld och hot uppstår i skolan måste vi dock tolka det som ett symptom påatt någonting är dysfunktionellt i dessa barns vardag. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att den svenska verkligheten har förändrats. Även om det var över 200 år sedan Sverige var i krig lever det i detta land människor som bär på trauman från krig, exil och fattigdom. Många barn som är födda i Sverige lever med ena foten här och med den andra i sina föräldrars hemland. Via tv är de ständigt uppdaterade om konflikten.

En annan sak som ibland glöms bort är den fattigdom som finns i Sverige. Många barn på just Rosengård växer upp i stor fattigdom (Rädda Barnens rapport om barnfattigdom, 2008). Hur det påverkar barnens stressnivå vet inte jag, men jag kan gissa. Så länge vi inte frågar eleverna själva kan vi bara anta vad som egentligen pågår inombords. När Jan Björklund istället kräver hårdare disciplin uppmanas skolan att straffa dessa barn för att de inte lyckas kväva sin stress, oro och otrygghet, och för att de misslyckas med att inordna sig in i skolan. I en situation där eleverna definieras som ”problem”, blir övervakning och disciplinära straff ”lösningen”.

En verklig lösning skulle vara att ha tillräckligt med resurser till att kunna arbeta i mindre grupper med fler pedagoger. Det handlar om tillitsstärkande övningar i undervisningen och att ge eleverna verktyg för att öva kommunikation. Barn måste få lov att utvecklas i en trygg miljö, få testa gränser och själva komma fram till vad de tycker är rätt och fel; självklart guidade av vuxenvärlden. De måste få ta ansvar för sig själva och för sitt agerande, och på så sätt hitta de värderingar som de vill låta vara sina drivkrafter.

Ett bra sätt att låta barn och unga komma i kontakt med sig själva är genom att jobba kreativt. Ett annat sätt är att arbeta individ- och gruppstärkande ute i naturen, vilket Drömmarnas Hus gör genom teambuilding och äventyrspedagogik. När vi börjar använda utemiljöer som undervisningsarena öppnar vi för pedagogiska metoder som stimulerar barnen att använda hela kroppen i inlärningsprocessen.

På Drömmarnas Hus har vi arbetat i 20 år med att verka för social förändring genom kulturen. I kreativiteten möter våra ungdomar sig själva och kan genom teatern, dansen eller konsten uttrycka detta. Det är därför alarmerande att det i den nya läroplanen dragits ner på de estetiska ämnena i skolan. Kulturhus som Drömmarnas Hus får då en ännu större roll att spela, men kan bara göra tillfälliga nedslag i skolans värld. En mer långsiktig lösning skulle vara att integrera kulturpedagogik och utepedagogik med fokus på gruppstärkande samarbetsträning, kommunikation och självstärkande övningar i skolans värld. Barn som tror på sig själv blir tryggare, och grupper som präglas av tillit och kan kommunicera löser sina konflikter.

Det krävs politisk vilja för att samhället ska visa att det inte sviker. Vi behöver öppna våra ögon och se de här barnens behov. Skolan måste anpassas efter den verklighet de lever i. Vi måste också ge lärarna de verktyg de behöver för att möta denna verklighet. Lärarna behöver kompetens i att arbeta individ- och gruppstärkande, med kommunikation och med konflikhantering. Det finns massor med bra sätt att arbeta på. Men som alltid krävs det vilja och resurser. Och att vi genast slutar att definiera barnen som problemet.