Den 'Svenska modellen' står som ett fundament i modellen av det ideala samhället. Ett reformatistiskt samhälle, där staten förmår både agera aktivt och vara taktfullt passiv inför välfungerande organisationers egen förmåga till en god samhällsutformning. Ett förhållningssätt som bidragit bland annat till den välfärdsreform som vi kommit att kalla arbetsmarknadsförsäkring och som utgör en trygghet för oss alla i en föränderlig värld med större rörlighet på arbetsmarknaden.
Den fackliga kampen kan härledas ända till skomakargesällernas organisering 1888. Men det verkliga genombrottet kan anges till december 1906 då parterna på den svenska arbetsmarknaden, LO och SAF, ingick överenskommelse i den så kallade decemberkompromissen om de fackliga rättigheterna. Då fick löntagare rätt att organisera sig och rätten att verka för sitt fack, och kom därmed att utgöra en verklig motpart på arbetsmarknaden.
Därmed grundlades den förutsättning som allt sedan dess vårt land byggt det samhälle som vi alla har lärt känna som det 'goda samhället'. Allt under överseende av den 'goda staten' som med ett vakande öga låtit dessa parter till huvuddel själva göra upp om de villkor som ska gälla i den svenska modellen.

En väl fungerande ordning på arbetsmarknaden är viktig för de svenska företagens konkurrenskraft och för att Sverige skall vara ett attraktivt företagarland. Men en 'väl fungerande ordning' kräver jämbördighet mellan dess parter. Den förutsätter att landets löntagare organiserar sig och utgör en motpart i övergripande centrala förhandlingar.
Det som nu händer, att den tidigare så 'goda staten' inte längre kan hålla sina fingrar borta från denna 'godbit' som utgör ett av våra viktigare trygghetsfundament, hotar denna ordning i grunden. Nu hävdas det att trygghetsförsäkringarna tar ifrån människor deras eget ansvar och urholkar deras initiativförmåga, och att kostnaderna försvagar samhällsekonomin.

Nu menas det att en metod att skapa samhälleligt tryck på arbetslösa är att låta de som har förmånen att ha ett arbete får känna av kostnaden för de som inte har samma förmån. Inte bara till den faktiska kostnaden, utan dessutom till ytterligare en väl tilltagen överkostnad. En överkostnad som lämpligt nog
motsvarar de tio miljarder som krävs för att finansiera jobbavdragen.
Det finns en överhängande risk att man lyckas få oss fördelade löntagare att osolidariskt rikta vårt missnöje mot våra mindre fördelade olycksbröder, och kräva att de ska ta det jobb som många gånger inte finns. Det vore ytterst sorgligt ur ett mänskligt perspektiv om så sker.
Ur det samhälleliga perspektivet vore det ytterst olyckligt om vi insåg att vi nu inte längre har råd att organisera oss. Att vi inte längre hade råd att vara den nödvändiga del av den 'Svenska modellen'. Att en viktig part blir så försvagad att en 'god ordning' inte kan upprätthållas.
NEJ! - Alla ni som påstår att facken slåss för sin egen överlevnad! Facken slåss för den Svenska modellens överlevnad.