För 16 år sedan bildades lobbyorganisationen Gröna Bilister, med stöd av Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden. Att de har varit effektiva i sitt arbete märks bland annat på det genomslag deras årliga lista över Miljöbästa bilar brukar få. På många sätt har de bidragit till en positiv utveckling; forskning kring hållbara tekniker har fått mer resurser och det har skapats fler alternativ för till exempel folk i glesbygden som är bilberoende. Men någonstans på vägen har Gröna bilisters framgång gått för långt. Till och med längre än vad som är deras egna mål.

Enligt deras hemsida vill Gröna Bilister att bilismen ska bära sina kostnader fullt ut. Att alla subventioner från andra sektorer av samhället och mellan trafikslagen ska undvikas, med undantag för kollektivtrafiken. Det är här skon klämmer. Alliansen har inte höjt bensinskatten och på så vis låtit bilisterna betala för den extra miljöförstöring de skapar. Istället har regeringen sen 2007 satsat på att ge bort skattebetalarnas pengar till alla dem som vill och har råd att köpa en ny miljömärkt bil genom en premie om 10 000 kronor.

Mellan år 2007 och 2009 lade Alliansen 250 miljoner kronor på dessa miljöbilspremier. Samhällets resurser är begränsade och ska inte läggas på det som är minst dåligt utan det som faktiskt gynnar det som är klimatsmart och långsiktigt hållbart. Dessa 250 miljoner är pengar som skulle ha gjort betydligt större nytta, för fler personer, om de hade satsats på järnvägen eller annan kollektivtrafik. Det är också ett dåligt argument att subventioner av miljöbilar är ett sätt att göra livet enklare för glesbygdsbor, med tanke på att de mesta av miljöbilspengarna går till stadsbor med tillgång till välutbyggd kollektivtrafik.

Att det är en dålig idé i längden att satsa på miljöbilspremier blir ännu mer uppenbart när man ser på saken i ett större perspektiv. En stor del av världens befolkning lever i samhällen som ännu inte är bilberoende. Men enbart i Kina väntas det inom de närmaste decennierna säljas lika många bilar som idag är i drift i hela världen. Samtidigt har vi klimatförändringarna och ett helt industrisamhälle som bygger på tillgången på billig energi. De som tror att alla kan köra omkring i elbilar förlitar sig på en utbyggnad av miljöfarliga kärn- och kolkraftverk. Självklart bör våra satsningar inte ligga i att bygga in oss ännu mer i bilismen, utan istället satsa på riktigt på att ställa om till ett lågenergisamhälle.

För ett halvår sedan tog Alliansen av sig spenderarbyxorna och slopade miljöbilspremien. Tyvärr har istället de rödgröna gått i fällan. I sitt Miljöfordonspaket föreslog de att 400 miljoner kronor skulle satsas år 2009 på miljöbilspremie och skrotningspremie. Idén om en skrotningspremie är högst tveksam ur ett miljöperspektiv. Vid en livscykelanalys har flera rapporter visat att det i det långa loppet är bättre för miljön att ha kvar sin gamla bil tills den så att säga självdör. Anledningen är att det krävs stora mängder energi och råvaror för att framställa själva bilen.

Då har de rödgröna ett betydligt bättre förslag när de vill satsa på så kallad efterhandskonvertering, det vill säga att folk gör om sina gamla bilar så att de kan köras på mindre miljödåliga drivmedel. Men för Socialdemokraterna handlade överenskommelsen givetvis främst om att säkra jobben i den svenska bilindustrin. Kosta vad det kosta vill för miljön.

Vi kan helt enkelt konstatera att det inte är miljölobbyn som fått riksdagspartierna att vilja öppna plånboken. Kanske gjorde Gröna bilister bara ett bra förarbete för bilindustrins lobbyister. Visserligen sa Alliansen nej till att gå in med pengar till den konkurshotade bilindustrin, men istället gav de pengar till de köpstarkaste konsumenterna som i sin tur kunde pytsa in slantarna till biltillverkarna via miljöbilspremien. Vi får hoppas att Vänsterpartiet och Miljöpartiet tar förnuftet till fånga och ser till att en rödgrön regering inte går i lobbyisternas fällor.