Endast en arbetsgivare, mobiloperatören 3, har skriftligt erkänt att de avslutat en anställning på grund av strejken. Företaget meddelade skriftligen att syndikalisten Bengt Wallman inte var välkommen tillbaka efter den politiska strejken eftersom hans agerande betraktades som illojalt. Samtidigt säger flera arbetstagare och även fackligt förtroendevalda till Fria Tidningar att de hört hot om avskedanden.
– Det är tydligt att det rör sig om en repressalie för strejken. Det här stackars bolaget kommer att få betala väldigt saftiga skadestånd, säger Jan Abrahamsson på syndikalisternas transportsyndikat i Storstockholm om Åkeri Ankebo som kör färdtjänst i Stockholm och i torsdags avslutade en chaufförs anställning efter att hon strejkat den 15 november.
Arbetsgivaren uppger till Fria Tidningar att chauffören var provanställd och att hon fått sluta av andra skäl än strejken.

Arbetsgivarorganisationen Transportgruppen, med totalt 155 000 anställda enligt sin hemsida, uppmanade innan strejken sina medlemmar att inte bara göra löneavdrag utan också kräva skadestånd av sina anställda om dessa skulle delta i strejken.
– Vi anser att de som deltar i olovliga stridsåtgärder bryter mot sina enskilda anställningsavtal, säger Transportgruppens vd Peter Jeppson.
Andra företag har gjort på samma sätt. Dagen innan strejken delade Stockholmståg KB:s trafikchef enligt syndikalisterna ut brev i alla anställdas postfack med hot om skadestånd.

På bensinpumpstillverkaren Dresser Wayne, gamla Ljungmans, i Malmö uppger en anställd att han och fyra oorganiserade arbetare som tänkt strejka upplysts om att företagets policy är att sparka folk som deltar i strejk. Två av de fyra avstod från strejken och två tog ut flextid.
På lager- och distributionsföretaget Tamro i Göteborg kallade syndikalisterna till förhandling efter hot och överraskades av att arbetsgivarorganisationen Almega valt att sända sin regionsordförande.
– Det är skrämmande. Almega har en klar politisk agenda att skrämma oss till tystnad här, säger David Boklund på Göteborgs handel- och servicesyndikat.
– Hela konfliktsystemet hör 1800-talet till, vi vill att lagstiftarna inför ett krav på proportionalitet så att inte hela företag kan lamslås av strejker, säger Jonas Milton, vd på Almega. Organisationen utsågs till årets lobbyist 2006 och medlemsföretagen har omkring 350 000 anställda.

Det större juridiska kruxet är att strejken inte var rent facklig, det vill säga riktad mot arbetsgivare, utan åtminstone delvis politisk och riktad mot regeringen. Ett par kortare politiska strejker har godkänts i Arbetsdomstolen, AD, men då har det också handlat om att kritisera förhållanden utomlands.
– Vore det en rent politisk strejk skulle vi inte ha skydd i grundlagen. Men nu tycker vi att det är uppenbart att den hade även ett fackligt syfte. På samma sätt som privatiseringspolitiken påverkar facken gör a-kassebesluten det i hög grad, säger syndikalisternas arbetsrättsexpert Erik Mägi.

Men den blandade facklig-politiska strejk som fick godkänt i AD den 18 mars 2003 gällde ju utrikespolitik?
– Ja, men det gäller kollektivavtalsförhållanden. Domen från 2003 konstaterar att utanför kollektivavtal finns inga begränsningar.
– Vi kommer att driva det här rättsligt. Det här är väl aldrig prövat i ett riktigt renodlat fall, men vi skulle inte gå vidare om vi inte trodde att vi skulle vinna, säger Peter Jeppson på Transportgruppen.
Flera syndikalister som Fria Tidningar talat med pekar på att organisationens resurser ansträngs av att hantera flera utdragna konflikter samtidigt.
Arbetsdomstolens chef Michael Koch tycker dock inte att ärendena tar för lång tid.
– Förhandlingsskyldigheten innebär att parterna måste ha träffats, men det betyder inte att man måste hålla på och älta i månader, säger han till Fria Tidningar.