I sin nyligen publicerade årliga rapport om användandet av dödsstraff runt om i världen, konstaterar människorättsorganisationen Amnesty International att i nuläget 95 länder officiellt, och ytterligare 44 länder i praktiken, avskaffat dödsstraffet. I Afrika söder om Sahara verkställde förra året endast två länder avrättningar och på den amerikanska kontinenten är det bara USA som fortfarande avrättar människor.

Ett land som officiellt inte tillämpar dödsstraff, men ändå avrättar sina politiska motståndare, är Israel. Metoden kallas utomrättsliga avrättningar och innebär att den misshaglige helt enkelt likvideras utan rättegång eller dom, ofta mitt på öppen gata i en attack som också kräver offer bland de som råkar vara i närheten.

Under perioden 2000-2008 mördades på detta sätt 500 palestinier i israeliska attacker. Samtidigt dödades 228 civila förbipasserande, varav 77 barn. Bland de mer uppmärksammade attentaten finns mordet på den palestinska islamiströrelsen Hamas grundare, den handikappade och rullstolsbundne Sheik Ahmed Yassin, som dödades i en helikopterattack efter morgonbönen i en moské i mars 2004 och mordet på hans efterträdare, Dr. Abdel Aziz Rantissi, som utfördes på samma sätt en månad senare.

Israeliska dödspatruller opererar också på internationell mark, som vid mordet på den marockanske medborgaren Ahmed Bouchikhi i Lillehammer 1973, och senast mordet på palestiniern Mahmoud al-Mabhouh i Dubai den 20 januari i år, då agenterna bland annat använde förfalskade pass från Storbritannien, Irland, Frankrike och Tyskland.

FN:s Deklaration om Mänskliga Rättigheter stadgar att

”Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne” och att

”Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar”.

I en sällsam tolkning av gällande lagstiftning konstaterar Israels Högsta Domstol (HCJ 769/02) dock att ”terrorister”, det vill säga ”civila som deltar i fientliga handlingar”, inte omfattas av några sådana rättigheter och alltså kan dödas i ”förebyggande” attacker. Denna brist på skydd gäller inte bara de som direkt är inblandade utan också sådana personer som genom att ”erbjuda allmänt stöd till fientligheter genom att sälja mat, droger, samt allmänt logistiskt stöd såväl som finansiellt stöd tar indirekt del i fientligheterna”.

Om en terrorist ”kan bli arresterad, förhörd och dömd”, fortsätter domstolen, så skall dessa medel användas. Andra fall emellertid, ”innefattar så stor risk för soldaternas liv att det inte behövs”. Samtidigt dödande av oskyldiga civila måste också accepteras även om dödandet måste vara ”proportionellt” mot vinsten av aktionen.

”Det kan inte”, sammanfattar domstolen, ”i förväg beslutas att varje riktat mord är förbjudet enligt gängse internationell lag”. Var denna internationella praxis existerar framgår dock inte. Den har i alla fall inget stöd i alla de internationella lagar och avtal som Israel undertecknat – något som fortsättningsvis kanske bättre kunde beaktas av Amnesty International och andra organisationer som ägnar sig åt frågor om mänskliga rättigheter.