Vi måste våga omvärdera arbetslinjen
Aldrig någonsin förr har frågan om medborgarlön varit mer aktuell än nu. Vi går med stormsteg mot ett samhälle vars regering inte vill ta ansvar för de strukturella felaktigheter och orsaker som visar sig i enskilda individers ofta utsatta livsförhållanden. Det tar sig inte minst uttryck i de höga ohälsotalen och de många långtidssjukskrivningarna.
Nu skall samtliga som uppbär sjukersättning utredas på nytt avseende sin arbetsförmåga. På nytt skall människor som av olika skäl har en nedsatt arbetsförmåga oroas och utsättas för en ibland repressiv behandling. De flesta kan arbeta. De flesta har någon form av arbetsförmåga. Problemet är att de som av olika skäl, till exempel utbrändhet och värk, inte kan prestera 100% har svårt att få ett arbete på en arbetsmarknad som kräver en arbetsförmåga som överstiger 100% av de som finns där.
I till exempel Gävleborg är det ca 3 000 människor som idag uppbär sjukersättning. Man räknar med att 600 av dessa efter genomgången kommer att bli tvångsförflyttade till den öppna arbetsmarknaden. Att dessa människor kommer att utsettas för en dagliga förnedring är det uppenbarligen ingen som tänker på. En förnedring som består i att behöva konkurrera med fullpresterande om de jobb som finns.
Vi upplever nu hur arbetslinjen skall förstärkas och fler jobb skall skapas. Det enda vi vet är att fler skall börja arbeta som pigor. Det finns andra lösningar. Dela på de befintliga jobben genom arbetstidsförkortning. På så sätt skulle fler kunna arbeta, arbetsmiljön skulle bli bättre då tempot med all säkerhet skulle bli hanterligare på många arbetsplatser, produktiviteten förmodligen öka (vilket borde glädja den tillväxttillbedjande regeringen) och många goda hälsoeffekter skulle visa sig.
Det som oroar mer än något annat är dock den förändrade synen på människan som finns ibland oss. En syn som värderar människan utifrån vad hon gör i stället för vem hon är. Vi värderas utifrån det pris som är satt på vår vara, det vill säga den arbetskraft vi säljer. Detta får till konsekvens att en undersköterska, ofta kvinna, värderas på ett annat sätt än en läkare. Med detta resonemang följer att utan arbete är du värdelös och dessutom beroende av myndigheters värdering och bedömning för din försörjning. För att förändra detta behöver vi ett samhälle med en annan människosyn och med en annan maktfördelning.
Det är hög tid att frågan börjar diskuteras. De gamla strukturerna blockerar nytänkande och alternativ. De redan existerande partierna – oavsett om de kallar sig vänster eller höger – sitter fast i gamla lösningsmodeller och i en fixering vid lönearbetet som den allena saliggörande vägen att gå för att lösa de problem som vi ser symtomen på i den höga arbetslösheten och de höga sjuktalen. Visionen är ett samhälle med skapande, i anden, frigjorda individer som tillsammans skapar ett samhälle underifrån, ett samhälle mer människovärdigt än det nuvarande.
För att nå en förändring av samhället måste vi våga omvärdera de liv vi lever idag. Det är nödvändigt att vi värjer oss mot att människovärdet och rättigheten som människa värderas utifrån om du har ett arbete eller ej. Vi måste våga ifrågasätta arbetslinjen och på allvar diskutera medborgarlön. Först och främst måste vi börja dela på de jobb som finns.
Inför vi medborgarlön så kommer detta att innebära mycket för dem som är sjuka och arbetslösa. Det ok de bär idag som stavas repressivitet skulle lyftas från deras axlar och detta skulle få positiva effekter både när det gäller enskildas hälsa och välbefinnande och därmed för samhället.
Det är bra att det kommer reaktioner på regeringens förslag men låt inte dessa reaktioner stanna vid plånboksfrågor. Låt diskussionerna gå över i hur vi skall kunna förändra vårt samhälle till en plats för alla. Ett samhälle där det goda arbetet fördelas mellan de som har lust och förmåga att arbeta och där makten fördelas mellan lika oavsett kön, ekonomi, etnisk bakgrund eller ålder för att ange några variabler. Ett samhälle där medborgarlönen är ett faktum och där vi värderas utifrån att vi är människor, inte utifrån vad vår arbetskraft kostar.
