Vänta. Vad var det?
Plötsligt när vi svänger in i en rondell, så ser jag bylten som ligger längs vägen. Nej, de ligger PÅ vägbanan, i rondellens yttersta fil. Och när vi närmar oss så ser jag att det är precis det som jag blixtsnabbt hann önska att det inte skulle vara: Människor. Uppenbarligen så fattiga och utstötta att de tvingas inta dygnets vila ute på körbanan. Med allt vad det innebär av risk för att bli överkörda, sömnstörningar och inandning av avgas och bly. Varför får de (eller vill de inte) sova ens inne i slumkvarteren runt flygplatsen? Och precis när vi ska passera med vår bil ser jag en kvinna i min egen ålder, som reser sig till halvsittande ställning för att rätta till sjalen på sin sari. Ett ögonblick kisar hon mot vår bils strålkastare, sen böjer hon sig och sveper sjalen kring sin son som ligger bredvid henne direkt på asfalten. Han ser ut att vara i samma ålder som min son. Jag känner igen mig smärtsamt väl i hennes mjuka rörelser runt ett sovande barn. Hennes närhet, ömhet, kärlek men också tröttheten som utmärker oss småbarns-mammor. Men så fundamentalt olika är vår respektive oro, våra glädjeämnen och elementära förutsättningar för föräldraskapet.

Dagen därpå är vi hemma i Stockholm.
Löpsedlarna skriker ut larmrapporter om vårdköer, protester mot trängselskatter och senaste dokusåpanyheten. Vi köper ekologiska bananer till våra barn på COOP. Vid nyinskolningen på dagis får vi en enkätundersökning med frågor där man kan kryssa i 'Jag är nöjd med mitt barns möjlighet till val av egen lek och skapande verksamhet' och 'Jag tycker att mitt barns tvärgrupp uppfyller sina uppsatta mål' och 'Jag tycker att mitt barn får utveckla sina sociala/ motoriska/språkliga färdigheter på förskolan' Våra barn går redan på världens bästa dagis, men personalen där har ändå ambitioner om att utveckla och förbättra.
Och jag försöker smälta in. Verkligen anpassa mig till vårt liv här hemma igen. Allvarligt. Det är obehagligt att gå runt och känna sig konstig. Sprida dåligt samvete varenda gång man råkar öppna munnen. Så jag börjar också oroa mig för vad vi ska göra i påsk, om det är trafik-störningar på gröna linjen och gnälla över att mitt favoritpass på Friskis&Svettis är fullt. Fan också. Jag läser i en stor föräldratidning att det jag känner i hjärtat är 'medelklassångest' och att den är 'helt meningslös' för det 'går ju ändå inte att göra något.' Jag försöker ta till mig det budskapet, men likförbannat går jag omkring med en galopperande känsla av frustration i kroppen. Är det inte tvärtom så att jag blir hjärntvättad här hemma - i ett försök att överhuvudtaget stå ut? Vore det då inte bättre att istället ta flyget tillbaka till Bombay, leta upp den där rondellen igen och skänka bort allt jag har? Men vad gör jag då av mitt liv här i Sverige, mina barn och deras behov av mig här hemma?
Jag skaffar två fadderbarn via SOS Barnbyar och går med i Amnesty International. Jag försöker undvika att vara småaktig och istället vara tacksam och lycklig över allt som jag har fått. Jag pratar med gamla och ensamma på stan. Jag skriver en bok för att ingjuta hopp och mod i ledsna svenska tonåringar. Men jag tänker fortfarande på att det är ren jävla slump att det inte var jag som föddes kastlös och utstött i ett land som ständigt drabbas av allt häftigare monsunstormar, översvämningar och temperaturhöjningar på grund av västvärldens ökande miljöutsläpp. Som hotas av torka och svält på grund av Coca Colas sötvattenåtgång i Rajastan. Som förväntas vara tacksam över hjälp, när man samtidigt ser och vet hur klyftorna mellan fattiga och rika bara fortsätter att öka. Och Indien är ju inte ens ett fattigt land längre. I jämförelse. I Indien har barn det bra - i jämförelse. Det finns barn i Sverige som också mår dåligt. Alla problem är relativa. Och jag bjuds in till rådgivning på min bank angående mitt pensionssparande och jag sitter där och rekommenderas att investera i Indien, ett av världens verkliga 'framtidsländer'. Om jag investerar mina pengar där, så kommer jag att bli rik. Jag rycks med, det låter bra, men någonstans inuti gnager det likförbannat: Kommer kvinnan i rondellen då också bli rik? Kommer hennes son någonsin få det lika bra som min?