Aspuddsbadet visar Stockholms slöseri
Det omstridda Aspuddsbadet visar att det finns inbyggda problem i hur ansvar bollas runt i Stockholms stad. Stockholmarna får betala dyrt för detta. När idrottsförvaltningen inte ville ha kvar Aspuddsbadet hade ingen annan förvaltning anmält intresse att överta badhuset. Enligt praxis överförs då fastigheten till avdelningen med det charmiga namnet exploateringskontoret. Men exploateringskontoret tar inte emot byggnader, bara tomter. Idrottsförvaltningen var därför tvungna att bekosta en rivning innan de kunde lämna fastigheten.
Efter rivningen har kommunala Sisab projekterat för en ny byggnad som ska ligga på exakt samma plats och vara ungefär lika stor som badhuset. Byggnaden ska konstrueras av tre flyttbara moduler som ska putsas och byggas samman med granntomtens förskolebyggnad. Ett barackdagis, som vanligt folk kallar det. Kommunens totalkostnad från rivning till inflyttningsklart beräknas till över 26 miljoner. I kostnaden ingår även marksanering av det slagg som fanns i badhusets grund och frigjordes vid rivningen. Värdefulla träd på tomten ska fällas och den föräldrakooperativa förskola som använder badhustomten blir av med sin gård.
I riksantikvarieämbetets inventering av badhus byggda före 1950 har de flesta av de 88 varmbadhusen fått nya användningsområden. Nu är det bara 87 kvar, men även Aspuddsbadet borde ha fått ett bättre öde. Badhuset skulle enkelt ha kunnat byggas om för att passa nya ändamål som exempelvis förskola, men detta beaktades aldrig. En grundlig renovering av badhuset skulle ha kostat 14 miljoner enligt kommunens beräkningar (8 miljoner enligt badhusföreningens offerter), då ingick badhusutrustning som en förskola inte behöver. Själva huset var välbyggt och i ett förhållandevis gott skick.
Resultatet blev att minst 10 miljoner av skattemedel slösas bort i onödan. Ingen politiker eller tjänsteman tar ansvar för hela frågan och därför blev det så här tokigt. Stockholm blev en kulturbyggnad och ett antal miljoner fattigare.
