Att ge alla människor rätt till vård på lika villkor är en fråga om respekt för människovärdet. Enligt hälso- och sjukvårdslagen är målet med sjukvården att ge vård på lika villkor för hela befolkningen, och att denna ska ges med respekt för alla människors lika värde. Att en människa kan nekas vård med hänvisning till att hon saknar ett giltigt pass, strider mot såväl denna målsättning som mot den medicinska etikens mest grundläggande princip: att rätten till vård ska utgå från medicinska behov. I dagens Sverige tillåts lidande att äga rum trots att det hade kunnat lindras eller botas, därför att värdet av en människas liv anses kunna bestämmas utifrån hennes lagliga rätt att befinna sig i Sverige.

Att somliga människor på grund av sin juridiska status nekas rätt till sjukvård är även en fråga om rättsosäkerhet. En del landsting erbjuder vård utöver de lagstadgade miniminivåerna och vissa gör det inte, vilket innebär att den vård en papperslös person får blir beroende av var i landet denne befinner sig. Eftersom det är svårt att avgöra vad som faller under kategorin ”omedelbar vård” (akut vård) skapas dessutom en situation där bedömningen av människors vårdbehov blir godtycklig, och huruvida en person ges rätt till vård beror på vem som gör bedömningen.

Sjukvårdens uppgift är att lindra och bota sjukdomar, inte att agera hjälpredskap åt polisen och migrationsverket. Den svenska lagstiftningen måste ändras så att alla människor ges rätt till vård på samma villkor, och ansvaret för att så sker ligger hos de svenska riksdagspolitikerna. Ett system där en människas rätt till vård avgörs av hennes juridiska status är inget annat än djupt omänskligt.