Litteratur är ett världsarv, något nödvändigt för civilisation och kultur. Ja, detta påstående klingar mossigare än Pomperipossa - men det är likväl sant!
Ett nyligt exempel på litteraturens fördelar är boken Göteborgshändelserna. Hur annat än genom litteraturen kan vi förmedla kunskap på det nyanserade och komplexa sätt som görs i denna roman? Vi behöver verk som vägrar att idka enögd ideologi. Vi behöver motvikter till sensationslystnad och förflackning.

Skarpsinniga språklektorer är en garant - den enda garanten - för en språkinlärning värd namnet. Först när vi får rätt verktyg av forskare tränade i att se mönster och förklara underliggande orsaker, kan vi på allvar börja smälta tillräckliga mängder språk. Först då kan vi uppfatta och använda oss av nyanser, känslospråk etcetera.
Vi har tillsammans bestämt oss för att utveckla ett kunskapssamhälle. Då måste vi också inkludera språken! De förtjänar en systematisk, vetenskaplig behandling!
Förståelse för språk och kultur är viktigare nu än någonsin. Hur mycket gynnsammare skulle inte
situationen i Irak ha varit om man skickat dit människor med insikt i landets språk och världsuppfattning - i stället för sjuttonåriga jänkare som överdoserat på Rambo?

Vi behöver mer av gränsöverskridande samförstånd; här är språkkunskaper - djupgående sådana - ovärderliga. Läs till exempel Adonis dikter, och säg sedan att du är islamofob! Det går helt enkelt inte; bilden han förmedlar är för mångtydig för att man ska få sina fördomar bekräftade rakt av. Han utmanar oss. Och sådana utmaningar är just vad vi behöver.
Så skippa schizofrenin: Gör verklighet av EU:s utopiska propaganda och ge resurser till språkinstutionerna vid svenska universitet! Ty att lalla eller inte lalla, det är frågan.