Miljödebatten har som oftast två vinklar: en ekonomisk och en etisk. Ett starkt ekonomiskt incitament för ett mindre miljöovänligt leverne är att vår påverkan på miljön i längden leder till för stora omställningskostnader då vi plötsligt måste förändra vår infrastruktur. Detta innefattar allt från sinande olja till skogsskövling och kollapsande fiskebestånd. De här argumenten är nödvändiga för att engagera även de mest miljökritiska.

Den etiska debatten däremot handlar ofta om egenvärdet av den biologiska mångfalden där vissa nyckelarter fungerar som ambassadörer för miljön. Etiska argument är självklara för vissa men faktum är att etiska argument helt saknar grund för de som inte bryr som om naturen eller om olika arter finns eller inte eftersom det inte ser sig själva som en del av sammanhanget.

Jag saknar en aktiv debatt och informationskampanj om vår roll som människa på jorden och vårt totala beroende av jorden som ekosystem. Ofta kan man läsa texter som ”gifterna har visat sig ha effekt på djur men skall vara ofarliga för människan” eller ”djur, likt människan har ett egenvärde”. Trots att vi på många sätt blivit mer miljömedvetna är vårt förhållningssätt till relationen människa?natur fortfarande präglat av en förlegad uppdelning där människan ses stå över naturen.

Per Bergström och Bengt Bodin (Fria Tidningen onsdag 12 maj) skriver det som vi alla borde vara medvetna om: det verkliga näringslivet bygger på skit men även på humus, urinämnen och andra näringsämnen, vilka fungerar som byggstenar för all mat vi stoppar i oss. Även om vi gärna uppmärksammar skillnaderna mellan vår intelligenta ras och andra livsformer så kvarstår faktum att vår fysiologi är lik de flesta andra däggdjurs, och utifrån ett fysiologiskt perspektiv (för att undvika debatten om människans själ) är alltså människan ett djur. Detta innebär till exempel att gifter som sprids i miljön som påverkar djur även påverkar människan. Och än mer viktigt, när ekosystemet på jorden som vi lever på förändras så kommer detta att innebära en förändring även för människan.

Det hela illustreras väl av det faktum att jorden saknar egenvärde. Således händer ingenting om alla organismer dör och jorden blir till en ”död” snurrande himlakropp. Planeten jorden, omedveten om sitt öde, skulle fortsätta sin bana runt solen några miljoner år till. Min poäng är att jordens värde för oss som människor består endast av att vi lever och vill fortsätta leva här så länge som möjligt. Eftersom förutsättningarna för liv verkar vara oerhört specifika, inget vet med säkerhet hur liv uppkom, bör det ligga i allas intresse att inte riskera att bidra till för stora och snabba förändringar på jorden. Jag skriver riskera eftersom det är uppenbart att det finns många faktorer som ligger utanför människans kontroll.

Försiktighet vad gäller utnyttjandet av jordens resurser borde prioriteras, oberoende av tro, icke-tro, social status och politisk inriktning. Annars kanske vi alla dör ut på eget bevåg. Det gemensamma målet med människans överlevnad kan kanske motivera även de mest hårdhudade skeptikerna till att ändra sitt förhållningssätt till vår roll i ekosystemet jorden. Jag brukar tänka mig att jorden är som mitt hem och att jag måste anstränga mig ibland för att uppehålla en i längden fungerande tillvaro. Alternativt så gömmer man undan all skit i garderoben och låter ungarna städa upp efter det att man dött.