Visa korten efter förhandlingarna
Under en lång period hade Miljöpartiet och Vänsterpartiet en gemensam ståndpunkt om EU. Det gällde att Sverige skulle lämna organisationen. Sedan ett par år är Vänsterpartiet ensamt om denna ståndpunkt i riksdagen. Före omsvängningen sa Miljöpartiet ”Vi håller två bollar i luften” för att illustrera tanken med att, likt Vänsterpartiet, jobba för ett utträde ur EU och samtidigt skicka duktiga EU-kritiker till Bryssel. Man ville därifrån men samtidigt minska skadorna när Sverige ändå var där. En ärlig, öppen och förvisso pragmatisk inställning.
Nu har Miljöpartiet lämnat utträdessnacket, men behöver liksom Vänsterpartiet sina två bollar. Det är många inrättningar i EU som Miljöpartiet är mycket kritisk till och det nya Lissabonfördraget vill båda partierna stoppa.
Nu har en tredje boll dykt upp på banan. Den borde redovisas öppet och partiernas företrädare borde vänja sig vid att prata om den. Jag illustrerar detta med utgångspunkt ifrån två uttalanden i måndagens SVT.
Om formuleringen i den rödgröna överenskommelsen om EU, ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU som spelar en central roll i internationellt samarbete”, sa Lars Ohly: ”Partiprogrammet och verkligheten är inte riktigt samma sak. Vi är medlemmar i en union som vi helst inte hade velat vara medlemmar i, men så länge vi är det ska vi använda medlemskapet.”
Jag blir alltid lika förundrad över hur ordet ”verklighet” används av politiker. Min verklighet är att EU skadar det internationella samarbetet och vi bör absolut inte vara aktiv i det. Jag skulle tro att de som satte in utträdeskravet i vs partiprogram håller med.
Sedan kommenterade Per Gahrton (MP) formuleringen ”EU är en central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör och Sverige ska aktivt delta i insatser inom ramen för militäralliansen Nato” med orden ”Ja, det är som verkligheten ser ut”.
Man kan undra vilken verklighet de två refererar till, inte är det då den verklighet jag ser. Nej, den verklighet jag tror att de pratar om är den svenska politiska kartan och dess massmediebild. En karta som har delats upp i två block, som låtsas vara överens. Vänsterpartiets och Miljöpartiets tydliga EU-kritiska hållning kan inte vinna i riksdagen utan avancerad utpressning där Socialdemokraterna tvingas ge upp sitt idoga EU-kramande. Kanske skulle ett sådant utpressande kunna ha gått hem, men inte i dagens kritiska opinionsläge, där Socialdemokraterna ligger allt sämre till. Det skulle massmedierna inte låtit vara opåtalat.
Här har vi alltså den tredje bollen. Allierade partier verkar tro att de måste hantera denna boll utan öppen redovisning. Det är bara att skylla på verkligheten. Det är faktiskt inte särskilt konstigt att det inte går att bilda regering baserat på åsikten hos cirka 15 procent av riksdagens ledamöter – Vänsterpartiet och Miljöpartiet borde inte få bestämma i EU-frågan ur demokratisk synvinkel. Det vore rimligt om folkopinionen, där många fler än 15 procent är EU-kritiska och Natomotståndare, såg till att de representerades av partier med samma åsikt eller fick folkomrösta om saken, men så är det inte.
Det konstiga är att man spelar under täcket. Man försöker att få oenighet att låta som enighet. Redovisa den tredje bollen. Tala om vad ni har vunnit och vad ni har förlorat på förhandlingarna, varje parti för sig. Gör det inte för att framstå som de stora vinnarna, gör det inte för att få andra att framstå som dåliga – gör det för den öppna demokratins skull. Att denna öppna demokrati inte finns i EU och inte heller kan finnas, får inte vänja er vid de stora demokratiska underskotten.
