Betyg – en värderingsfråga
I somras blev det ett himla hallå i riksmedia. ”Arbetarbarn behöver betyg tidigt i skolan”, sa man. Nu var den frågan liksom avgjord. I en studie av Anna Sjögren, ”Betygsatta barn – spelar det någon roll i längden?”, görs en ansats att utvärdera effekterna av att betygen avskaffades i låg och mellanstadiet under en period från 1969 till 1982. Kommunerna valde att avskaffa dem vid olika tillfällen och det gav Sjögren en möjlighet att studera effekterna ur ett statistiskt underlag.
Enligt sammanfattningen förlorade barn till lågutbildade föräldrar på detta i form av antal studieår respektive lön i vuxen ålder. Särskilt ska flickorna från dessa hem vara förlorare, samtidigt som pojkar från högutbildade hem anses ha vunnit på att gå betygsfria.
Man ska inte dra för många slutsatser av statistiken. De flesta diagram ger inga synbara effekter av förändringen då den statistiska osäkerheten är alltför stor eller för att det faktiskt inte hade hänt så mycket. Även när resultaten kryper iväg så att de uppnår signifikans, presenteras ofta efterrationaliseringar för att förklara att resultaten inte är entydiga. Exempelvis väljer Sjögren att anse att de två första åren efter genomförandet inte behöver ge utslag i mätningarna, med motivet att eleverna innan borttagandet av betygen kunde ha trott att de skulle fått betyg och därför eventuellt satsat på samma sätt. En riktigt stark avvikelse var på ett ställe fem år efter borttagandet. Tydligt resultat, men det faktum att hela förändringen var borta redan för gruppen sex år efter, kommenteras inte ens.
Men frågan är vilka mått på framgång som verkligen är relevanta. Att mäta studietid och lön har fördelen att det är lätt att finna statistik på området. Men är det verkligen det som är mest intressant? Hur utvecklades självmordsfrekvensen, lyckokänslan, viljan att föda barn, böjelsen för pacifism, jämställdheten, toleransen mot avvikande, förmågan att sätta livskvaliteten före löneutvecklingen och så vidare? Det har vi inga svar på. Kan det vara så att en elev som inte pressats av betyg lättare fick jobb efter gymnasiet och därför inte valde att studera på högskolan? Kan det vara så att elever utan betygshets lättare kunde finna sig i goda yrkesval, än val med lönemaximering?
Men, först och främst, är det avgörande för en framtida rimlig utveckling i vår rika del av världen att lönemaximering inte ses som ett mått på framgång! Jag känner folk som har uträttat mycket större nytta för mänskligheten än direktörer med miljontals kronor i årsinkomst. Lön är inte ett avgörande mått på värde. Andra som kanske är utan lön förstör sällan så mycket som de idogt kämpande löneslavarna, som ju oftast inte kan rå på de miljöskador som företaget skapar.
Det behövs utomordentligt omfattande forskning för att få fram vad jag efterlyser och det lär knappast gå att få fram signifikanta resultat. I det läget finns ett utmärkt sätt att utvärdera betygens vara eller icke vara: man får förlita sig på sina värderingar. Kärlek, ömhet, medmänsklighet, givmildhet, ickevåld, solidaritet, empati och annat som våra barn förhoppningsvis stimuleras till, kan, bör och ska inte betygsättas. Dessa egenskaper frodas inte i en miljö där den växande själen utvärderas och betygsätts!
